Judith Wolst: Hjärnan lurar oss i vår syn på framtiden

Förändringen kommer aldrig att gå så långsamt som den gör i dag.” Ett citat som blivit något av AI-erans motto. Geopolitiskt jojande, maktskiften och ekonomisk osäkerhet förstärker känslan. Morgondagen är inte bara oviss, utan också i allt snabbare förändring.

Problemet med all samlad förändringskardemumma är dock att våra hjärnor inte hänger med, utan gång på gång sätter snavben för vår förmåga att greppa utvecklingen.

Om du inte råkar vara smålänning tänkte du kanske precis: ”Vad sjutton är snavben?”

Ordet, som för mig är fullständigt självklart, har visat sig vara rena grekiskan för många andra. En dialektal variant av ”krokben”, ungefär som att ”kex” uttalas på ett sätt på västkusten och på ett annat i resten av landet. Men oavsett vad vi kallar det är principen densamma: något fäller dig precis när du är på väg framåt.

Och våra hjärnor visar sig vara fulla av just sådana mentala krokben, återkommande tankefällor som gör att vi misstolkar världen omkring oss, om och om igen.

Psykologer har identifierat närmare 200 återkommande tankefällor – men experterna kallar dem inte snavben, utan kognitiv bias, eller kort och gott bias. Energisparande genvägar som hjälper oss att fatta beslut, men som också systematiskt leder oss fel.

Ett av de viktigaste mentala snavbenen när vi försöker förstå framtiden är normalitetsbias, vilket är föreställningen att framtiden är en linjär extrapolering av nuet. Hjärnan gillar den idén. Den slipper ompröva sin världsbild och hantera all den där jobbiga osäkerheten. I stället viskar den lugnande.

”Det blir nog ungefär som vanligt.”

Därför antar vi att jobbet vi har i dag kommer att se ungefär likadant ut om fem år. Att samhället fortsätter fungera ungefär som det alltid har gjort. Att planeten nog klarar att vi släpper ut lite till.

Ofta har vi rätt.

Tills vi inte har det längre.

Problemet är att många av dagens teknikskiften, inte minst AI, följer en exponentiell logik. Under lång tid verkar utvecklingen nästan stå still. Sedan kommer plötsliga språng. Det som nyss såg omöjligt ut blir vardag.

Tyvärr gäller samma sak för de planetära systemen. Moder Jord har inte heller särskilt mycket till övers för raka linjer, utan rymmer en rad så kallade tröskelpunkter, eller tipping points. Kritiska brytpunkter där något som länge varit stabilt plötsligt tippar över i ett helt nytt tillstånd. Havsströmmar förändras inte längre långsamt. Isar smälter inte längre lite lagom. När vissa gränser passeras kan utvecklingen plötsligt accelerera.

Vår normalitetsbias gör att vi gång på gång underskattar kraften i ny teknik och konsekvenserna av en allt varmare planet.

Men i detta finns också två goda nyheter. Till att börja med: våra snavben är inte vårt öde. Vi kan träna oss att tänka längre, bredare och djupare.

Den andra är att vår hjärna givetvis inte bara rymmer en massa buggar, utan också imponerande innovationsförmåga, mod, handlingskraft och förmågan att sätta riktning när världen förändras. Egenskaper som vi nu behöver plocka fram och använda fullt ut.

Och det är här hoppet finns. För samtidigt som teknikens exponentiella takt är svår för oss att greppa öppnar den också dörren till nya lösningar på vår tids största utmaningar. AI kan bidra till smartare energisystem, utveckla nya material, accelerera medicinsk forskning och hjälpa oss att lösa problem som i dag fortfarande känns avlägsna.

I kombination med AI och andra framväxande teknologier kan vi få superkrafter i arbetet för en hållbar framtid. Om våra hjärnor kollektivt – och fullt ut – riktar dem mot det som faktiskt spelar roll, det vill säga.