Katrine Kielos: Iran har vapnet som Trump letade efter

Det finns en röd bok som ingen har digitaliserat i ett låst rum på National Archives i London. Boken avklassificerades 1990. “TO BE KEPT UNDER LOCK AND KEY” står det fortfarande på omslaget, rapporterar Bloomberg.

Detta är världens första manual för ekonomisk krigföring. Den brittiska regeringen tog fram den 1939 för att använda mot den tyska ekonomin vid händelse av krig.

Det är inte en politisk analys – utan en instruktionsmanual. Därför får den mycket uppmärksamhet i dag, 87 år senare. Personalen på National Archives eskorterar in den som vill läsa boken i ett högsäkerhetsrum – rädda som de är för att någon ska stjäla den.

Vi lever i en ny era av ekonomisk krigföring. Krig utkämpas alltmer med ekonomiska vapen: sanktioner, exportkontroller och blockader.

Något har hänt de senaste 20 åren.

Edward Fishman beskriver i sin bok Chokepoints: American power in the age of economic warfare hur en tjänsteman på amerikanska finansdepartementet, Stuart Levey, år 2006 satt på ett hotell i Bahrain och åt frukost. Han råkade se en artikel om hur en schweizisk bank frivilligt hade slutat göra affärer med Iran. Det var alltså inte någon som hade tvingat banken – utan den schweiziska banken hade bara räknat på risken och bestämt att det inte var värt det.
Detta intresserade Stuart Levey. Hans chef, den dåvarande amerikanske presidenten, George W. Bush, var nämligen under press att stoppa Iran från att utveckla kärnvapen. Men hur då? “Vi har redan testat sanktioner mot Iran, vi kan inte fortsätta med det,” hade George W. Bush sagt.

Men vad Stuart Levey plötsligt insåg där han satt och åt frukost var att USA kanske inte behövde något FN-mandat eller någon amerikansk flotta i Persiska viken som patrullerade hamnar. Det var ju så ekonomisk krigföring fram till denna punkt i hög grad hade fungerat. USA hade i 13 år till exempel just patrullerat Iraks hamnar med sjömän från 20 länder, allt för att hålla Saddam Hussein ekonomiskt isolerad.

Det där med ekonomisk krigföring var meckigt.

Stuart Levey insåg plötsligt att världsekonomin hade förändrats. Kanske kunde han bara åka runt till bank-vd:ar i världen, ta med en mapp med avklassificerat underrättelseunderlag som visade hur deras banker i olika led finansierade det iranska kärnvapenprogrammet – och därmed övertala dem att frivilligt sluta göra affärer med Iran.
Eller övertala och övertala …

Vad som hände var att Stuart Levey – och de tjänstemän som kom efter honom – helt enkelt började hota utländska banker med avstängning från dollarsystemet. USA insåg dessutom att det räckte med att hota ett fåtal banker för att alla andra omedelbart skulle följa efter.

Som en skock snälla får rädda att förlora rätten att beta på världens dollarängar. Den här logiken beskrivs faktiskt i den brittiska manualen från 1939. Enligt The Telegraph, pratar den om vikten av att inte bara angripa fienden direkt – utan just att sätta press på tredje länder. Vad Stuart Levey uppfann var alltså inte principen. Det var instrumentet.

Det räckte helt enkelt att ringa till bankerna. I en värld helt beroende av dollarn. Och detta för oss osökt in på de problem som USA har haft i sin ekonomiska krigföring de senaste två åren. Våren 2025 startade Donald Trump som bekant tullkrig med resten av världen. Det lät onekligen läskigare än vad man – ett år senare – kan konstatera att det var.

Om fler av oss ekonomiska kommentatorer hade satt oss i läsesalen på National Archives i London och läst manualen om ekonomisk krigföring från 1939 hade vi kanske insett detta. Vi tänkte för mycket som ekonomer. När vi borde ha tänkt mer som generaler.

Den ekonomiska krigföringens logik ställer nämligen helt andra frågor. Inte hur skadliga tullarna är för ekonomin – utan om Donald Trump över huvud taget sitter på ett vapen. Har han monopolkontroll? Kan motparten ta sig runt skadan?

För ställer man de frågorna om förra årets tullar blir svaret ganska snabbt: nej. USA är inte en monopolist på världshandeln. Ett land som stängs ute från den amerikanska marknaden kan fortfarande sälja till 90 procent av världen.

Donald Trumps handelsvapen är helt enkelt inte så farligt. Dessutom kommer det med en jäkla rekyl. När Donald Trump förra året vevade hårt mot Kanada och hävdade att landet inte hade “något som USA behövde” visade det sig snabbt vara fel. En 25-procentig tull skulle kosta amerikanska hushåll runt 700 dollar per år och slå direkt mot den egna bilindustrin. Inte konstigt att den effektiva tullsatsen till slut landade på 3,1 procent. Men applicerar man samma tänk på Hormuzsundet 2026 blir svaret ett helt annat. För här finns något som liknar ett verkligt grepp om systemet, vilket bland andra Edward Fishman har konstaterat.

Är inte vad Iran har insett de senaste månaderna precis samma sak som Stuart Levey begrep när han läste om den schweiziska banken 2006? Stuart Levey förstod att han inte behövde fysiskt blockera Iran från det finansiella systemet. Det räckte att förändra privata aktörers riskkalkyl.

Då skulle bankerna frivilligt göra jobbet åt honom.

Iran har dragit exakt samma slutsats om Hormuz. Nej, man behöver inte lägga ut tusentals minor eller sätta upp en fysisk avspärrning för att lamslå energiflödena ut i världen. Det räcker att förändra riskkalkylen för rederierna, försäkringsbolagen och de banker som finansierar dem. Genom att angripa ett begränsat antal fartyg med relativt enkla och billiga drönare har Iran uppnått vad Washington inte trodde var möjligt utan en större militär operation: privata aktörer världen över drog själva slutsatsen att det inte var värt risken att skeppa olja genom sundet. Ekonomisk krigföring brukade kräva krigsfartyg och fysiska blockader. Hundratals sjömän som inspekterar varor på däck. I dag behöver du inte stoppa handel rent fysiskt. Det räcker att göra den för farlig eller för dyr. Det gör också att fler kan använda den här typen av vapen.

Den röda boken från 1939 på National Archives i London har aldrig digitaliserats. Men det verkar alltså inte behövas. “TO BE KEPT UNDER LOCK AND KEY” står det på omslaget. Så är det alltså inte längre. Sättet att tänka som instruktionsmanualen från 1939 beskriver är inte längre undantagstillstånd.

Det är världsekonomins nya normalläge.