Sveriges företag har gått från ett starkt JA till ett tvehågset NJAE. I dag är ett medlemskap i valutaunionen ingen prioriterad fråga. Samtidigt finns en diskrepans mellan linjen de stora branschorganisationerna driver och vad företagen själva vill.
Nederlaget i euroomröstningen för 23 år sedan kom som en kalldusch för de svenska storbolagen. Tungviktare som Investors Percy Barnevik, Electrolux Michael Treschow och SEB:s Marcus Wallenberg hade argumenterat för eurons fördelar i åtskilliga intervjuer.
Ja-sidan samlade inte bara de stora exportföretagen och branschorganisationen Svenskt Näringsliv. Även Socialdemokraterna anslöt sig och bildade gemensam front tillsammans med LO-förbunden Metall, Industrifacket och Pappers.
Trots denna koalition mellan fack och arbetsgivare – mellan borgerlighet och socialdemokrati – sade väljarna nej. Med bred marginal dessutom. Hela 55,9 procent förkastade euron och ville behålla kronan.
Om ja-sidan samlade näringslivseliten var det desto glesare med kändisar på nej-sidan. Öresunds Sven Hagströmer, Mellby Gårds Rune Andersson och tidigare Riksbankschefen Lars Wohlin var några av de få näringslivsprofiler som öppet argumenterade för ett svenskt nej till EMU.
Lundberg: Vi har klarat oss bra
Sett i backspegeln gav historien nej-sidan rätt. Åtminstone inledningsvis. Först kom Lehmankraschen, därefter Greklandskollapsen och eurokrisen. Under loppet av 8 år illustrerades många av riskerna med att ingå i samma valutaunion som Grekland, Spanien och Italien.
När stora delar av Europa drogs ned i en djup recession, som bromsade investeringarna och tryckte ned konsumtionen, kunde de svenska exportföretagen parera krisen med hjälp av en fallande krona. Situationen var paradoxal. Sverige hade inte samma statsfinansiella problem som de krisande Pigs-länderna – ändå försvagades kronan.
Det blev dyrare att semestra utomlands, tanka bilen och importera insatsvaror. I gengäld fick SKF, SCA, AB Volvo och andra exportföretag en välbehövlig valutarabatt på sina varor.
Den svenska exportsektorn klarade därför krisåren betydligt bättre än många europeiska konkurrenter.
– Jag tycker att Sverige klarat de senaste årtiondenas ekonomiska kriser bra. Vår exportindustri har gynnats av en egen valuta och en Riksbank som kunnat bedriva en självständig penningpolitik, säger Fredrik Lundberg, vd för Lundbergföretagen och styrelseordförande i Industrivärden.
Finansmannen, med stora intressen i AB Volvo, Sandvik och Skanska, bryter därmed den gängse svenska storbolagslinjen.
– Jag tycker inte att vi ska ersätta kronan med euron. Sverige klarar sig bättre utanför, säger Fredrik Lundberg.
Jag tycker inte att vi ska ersätta kronan med euron. Sverige klarar sig bättre utanför.
Gardell: ”Långsiktigt kommer värdet urholkas”
Sedan eurokrisen har kronan under lång tid varit svagt värderad. De senaste 2–3 åren har utvecklingen vänt och kronan har stärkts avsevärt mot både dollarn och euron.
Exportföretagens valutarabatt har därmed förvandlats till en valutapremie. Två tydliga exempel är lastbilstillverkaren Volvo vars senaste årsrapport innehöll en valutasmäll på 2,3 miljarder kronor. Telekomföretaget Ericssons första kvartal i år sänkte omsättningen med 4,7 miljarder till följd av att kronan stärkts.
En liten och volatil valuta är varken bra för svenska folket eller svenskt näringsliv.
– En liten och volatil valuta är varken bra för svenska folket eller svenskt näringsliv. Långsiktigt kommer värdet urholkas, vilket försämrar vårt välstånd ur ett internationellt perspektiv. En volatil valuta är inte bra för export- och importberoende bolag, säger Christer Gardell, grundare av Cevian Capital med stora innehav i Ericsson.
Han menar att Riksbankens förmåga att bedriva en självständig penningpolitik i själva verket är ytterst begränsad. Men han framhåller också ett annat argument: Europa behöver stärkas, ”fixas” såväl politiskt som ekonomiskt. Möjligheten att aktivt bidra till förändringen förbättras avsevärt med en gemensam valuta.
– Ett starkare Europa är helt centralt för Sveriges långsiktiga välstånd, säger Christer Gardell.
Sverige brukar pekas ut som ett av västvärldens mest exportberoende länder. Hela 51,7 procent av bnp härrör från exporten av svenska varor och tjänster. Valutarörelserna är således inget marginellt bekymmer för näringslivet utan helt avgörande för konkurrenskraften.
Ett splittrat näringsliv
Det är uppenbart att kronan genomgått en omvärdering på den internationella valutamarknaden de senaste 2–3 åren. Men har företagens inställning förändrats av de gångna 20 årens svängningar i växlingskurserna?
Ett entydigt svar är svårt att få.
– Det är inte en fråga för företagen, det är en politisk fråga. Det är upp till politikerna och väljarna, säger en av de företagsledare som EFN ställt frågan till.
Svaret är väl invövat och samtidigt symtomatiskt. För om något blivit uppenbart under de 23 år som gått sedan folkomröstningen är det att näringslivet tappat sin tydliga linje i eurofrågan.
Svenskt Näringsliv, med vd Jan-Olof Jacke och ordförande Jacob Wallenberg i toppen, driver visserligen en tydlig linje. EU är inte perfekt, men Sverige har mer att vinna på en fördjupad ekonomisk integration i Europa. Organisationens chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt är uttalad euroförespråkare.
Att hitta chefsekonomer som är villiga att offentligt argumentera för euron är inte svårt. Betydligt knepigare är att få representanter för stora svenska börsbolag att uttala sig. Stora Enso, med verksamheter på båda sidor om eurozonens gräns, hälsar att bolaget inte vill uttala sig i frågan. Den annars så frispråkige industrimannen Carl Bennet röstade ja till EMU 2003 men i dag passar han på frågan.
– Svenskt Näringsliv håller en linje i debatten om euron, men medlemsföretagen är splittrade. Det finns euroskeptiker, men de talar tyst om sin åsikt, säger en källa.
Svenskt Näringsliv representerar de svenska storföretagen medan Företagarna samlar 60 000 små och medelstora företag runt om i landet. Förra året genomförde Företagarna en opinionsundersökning bland sina medlemmar. Rapporten Småföretagen och euron är inte direkt en rungande pamflett för ett svenskt EMU-medlemskap. I stället konstateras diplomatiskt att det finns branscher och sektorer som gynnas av en försvagad krona på samma sätt som det finns tydliga förlorare. Och vice versa.
Om en ny EMU-omröstning skulle hållas i år uppger 45,7 procent av Företagarnas medlemmar att de skulle rösta ja, medan 30,3 procent skulle säga nej. Trots en överväldigande ja-andel vill organisationens chefsekonom Karl Ernlund inte ta offentlig ställning.
Kronan ett tveeggat svärd
Euroomröstningen 2003 präglades av stora geografiska skillnader. En av de kommuner där EU-skepsisen var som starkast var Strömsund i östra Jämtland. Där röstade hela 86 procent av invånarna nej till euron.
Strömsunds största privata arbetsgivare är börsbolaget Engcon som har 125 anställda i kommunen. Företaget tillverkar tiltrotatorer för grävmaskiner. Totalt går 62 procent av försäljningen till kunder utanför Norden, varav 42 procent till EU.
Vd Krister Blomgren har inga problem att diskutera eurofrågan, men han har ingen tydlig åsikt i frågan. Det finns fördelar med att stå utanför – samtidigt finns starka argument för att dela samma valuta med exempelvis Frankrike och Tyskland.
– Engcon är beroende av utlandsförsäljning och Sverige är ett exportberoende land. Det råder inget tvivel om att vi fått viss draghjälp av en billig krona, säger Krister Blomgren.
Samtidigt påpekar han att den självständiga kronan är ett tveeggat svärd. Lågt värderad gör kronan slutprodukten billigare och säkrar marginalerna. Högt värderad framkallar den längre vinster och högre pris på Engcons produkter för utländska kunder.
