Jina Zachrisson: Så klättrar du till toppen på investmentbanker

1. Det är viktigare att vara omtyckt än kompetent för att få jobbet...

I alla fall om vi utgår från att alla som tar sig förbi de första filtren redan uppfyller de grundläggande kompetenskraven. På en mäklardesk sitter du axel mot axel med kollegorna tolv timmar om dagen. Vem hade du själv valt som bänkgranne, en briljant men dryg viktigpetter eller en trygg person med självdistans?

Finansbranschen drar till sig bekräftelsesökande egon som socker drar till sig flugor. Men mäklarcheferna i London är bättre än man kan tro på att sålla bort dem. Ofta med små personliga testfrågor, för att se om den potentiella rekryten vågar svara ärligt. En före detta kollega brukade till exempel alltid fråga vem kandidaten helst skulle äta middag med, död eller levande. Sedan sållade han bort alla som svarade Warren Buffett. ”För att jag vet att de ljuger.”

2. ...Och för att klättra till toppen.

Så hur blir man omtyckt? Hemligheten ryms i två ord: riv fasaden. De som klättrar långt över mellanchefsnivå har nästan alltid självdistans och pratar öppet om sina egna brister. Kanske för att de är så trygga i sin kompetens att den tål att skämtas om.

Jag minns första gången jag själv ställdes inför detta. Några månader in på mitt jobb i London skulle jag få skaka hand med min chefs chef, en solbränd man med hörnkontor och utsikt över Londons stadssilhuett. När han frågade hur min första tid på banken varit slank det ur mig att jag var överväldigad av alla smarta människor. Han skakade på huvudet och flinade. ”Jag vet, det är fruktansvärt. Har aldrig varit en av dem. But I’m a good trader.”

3. Djungels lag råder.

De som tar sig hela vägen till toppen i London har ofta drag som för tankarna till klassiska alfahannar (oavsett kön). De hörs och syns, pratar först i möten och lever upp i både turbulens och konflikter. Typen av person som likställer helvetet på jorden med timslånga internmöten och detaljerade utläggningar. Det positiva är att vi svenskar ofta går bra ihop med alfahannarna. Vi är effektiva och raka.

Intressant nog hade kvinnorna på toppen mer utpräglade alfadrag än männen. Kanske för att det fortfarande krävs en övermänskligt stor dos hårdhet och slipade armbågar för att nå toppen som kvinna.

4. Jämställdheten var bättre, inte sämre.

När mina Londonchefer åkte till Stockholm på investerarmöten brukade de skämtsamt kalla våra event för diversifieringsträffar. Det var betydligt färre kvinnor här än i London.

Jämställdheten på köpsidan har förbättrats, men på mäklardeskerna i Stockholm är det fortfarande sällsynt med mer än 10–15 procent kvinnor. På desken i London var vi nästan jämställda och handlargolven utgjordes ofta av 30–40 procent kvinnor. Detta är ju inte representativt för Storbritannien som helhet, så man kan fråga sig varför finansbranschen ligger i framkant. Kanske för att hjälp hemma inte är stigmatiserat i London. Är du kvinna med barn och jobbar på investmentbank har du inneboende barnflicka, punkt. Det finns inget stigma kopplat till det.

5. Den svenska blygsamheten är inte din vän...

Det främsta och mest återkommande rådet jag fick från Londoncheferna var att jag skulle framhäva mig själv mer. Fascinerat kunde jag betrakta mina anglosaxiska motsvarigheter när de hovrade runt chefernas kontor, i väntan på ett bra tillfälle att smita in för en kort briefing.

Det kom aldrig naturligt för mig att kliva in i ett inglasat rum och börja prata marknadsandelar, eller skicka ett mejl och skryta om en ny affär. Jag har gjort det ändå, med kinderna heta av skam. Vi svenskar skryter inte om våra bedrifter, det ligger inte i vår kultur. Just därför har vi en strukturell nackdel i anglosaxiska organisationer, vilket vi måste ha i bakhuvudet.

6. ...Men som svensk är du undantagen det brittiska kastsystemet.

I början hade jag svårt att förstå varför vissa kollegor verkade åtnjuta högre status trots att de var på samma nivå som resten av oss. För en oinvigd var detaljerna subtila, men snart lärde jag mig känna igen en medlem av den brittiska överklassen på uttalet och klackringen. Och – framför allt – den lättsamma attityden till livet i allmänhet och karriären i synnerhet.

Engelsmännen kunde på en bråkdels sekund kategorisera kollegorna som överklass eller arbetarklass, men för mig tog det lång tid innan jag förstod att det jag såg var ett klassamhälle. Tack och lov hamnade vi svenskar i en kategori för sig, så ingen kategoriserade mig baserat på mitt svengelska uttal eller mina kavajer från Zara.