Kinas inre kris – nu syns sprickorna i systemet

I Skellefteå skulle Sverige visa att avancerad tillverkning inom strategiskt viktig industri inte permanent blivit en kinesisk angelägenhet. Ett akterseglat Europa, med en nylanserad industriell EU-strategi med fokus på ”strategisk autonomi”, gjorde batterientreprenören Northvolt till mer än bara ett bolag.

Målsättningen var djärv: Omställningen till framtidens energisystem skulle möjliggöras i norra Sverige. Kontinenten skulle få en ny grön industribas. Men drömmen gick i kras. Beroendet av vissa stora kunder och investerare som började tveka var för stort. Satsningen härjades också av produktionsproblem, med stort beroende av vissa maskin- och insatsvaruleverantörer.

Som av ödets ironi var dessa kinesiska.

Misslyckandet tog fram något större i ljuset. Europa hade ånyo lidit ett svidande nederlag i en kamp mot Kinas statsstyrda och subventionsinriktade tillväxtstrategi, den som banat väg mot dominans inom vissa strategiska framtidssektorer. Bland annat just batterier och annan grön teknik.

– Vi står inför omfattande strukturomvandlingar, antingen nu eller i framtiden och vi är oerhört beroende av Kina vare sig vi vill det eller inte, säger Helena Löfgren, analytiker på Nationellt kunskapscentrum om Kina.

Från enkelt till avancerat

Den första vågen av kinesisk konkurrens i världsekonomin var förhållandevis lättförklarad. Kina öppnade upp för världen med start 1978 och satsade då på tillverkning av billiga och arbetsintensiva varor i statliga program. Urbaniseringen tog fart och fastighets- och infrastrukturbyggnation blev en motor för ekonomisk tillväxt. Lägre löner, större skala och snabbare produktion konkurrerade snabbt ut västerländsk tillverkning, särskilt i vissa amerikanska regioner med hög specialisering mot enkel produktion.

Plast, textilier, möbler och enklare industriprodukter rasade i pris globalt – och med det sjönk också inflationen. Konsumenterna blev relativa vinnare samtidigt som industriarbetare i väst fick rationaliseras ut i tjänstesektorn så gott det gick. Alla företag i västvärlden var dock inte omedelbara förlorare. Den kinesiska uppbyggnaden fordrade avancerad teknik, och därigenom blev fabriksundret en i viss mån gemensam angelägenhet. När exportundret växte fram blev Kinas roll som teknik- och råvaruimportör en global ekonomisk motor.

Därefter, några år efter millennieskiftet, tog saken en ny vändning. Kina började då kliva in i framtidsbranscher – sektorer som kommit att kallas strategiska – med stora statliga stöd för kinesiska producenter.

En ny utslagning – inom mer avancerad tillverkning än tidigare – tog nu fart globalt när Kina satsade på bilar, batterier, maskiner, stål och grön teknik. Den här gången tog USA tidigt skydd bakom tullmurar, medan EU stod mer passivt och lät den industriella kärnan hamna i skottgluggen.

– Kina har en skoningslös och imponerande tillväxt i nya sektorer och teknologi i dag. För väst är det farligt att ständigt underskatta detta, säger Max Boustedt, aktiestrateg på Handelsbanken, som ledde en svensk delegation på Kinabesök i mars.

Vid sidan av halvledare, flyg, energi, elektrifiering och bioteknik nämner han bland annat framtidsbranscher som applicerad AI, avancerad tillverkning, kvantteknik, 6G-nät och datorstyrning via hjärnan, så kallad ”brain-computer interface”.

– Bolag på de scenerna bör se upp, för det här är Kinas nya fokus.

Den amerikanska chipdominanten Nvidias vd, Jensen Huang, har sagt att det största kinesiska teknikbolaget Huaweis AI-chip blir alltmer utmanande i konkurrensen.

Kinas dominans i framtidsindustrier

Sprickor i modellen

Kinas intåg i strategiskt viktiga sektorer har dock skett samtidigt som sprickor börjat synas i den kinesiska ekonomins inre. Efter finanskrisen 2008 mattades produktivitetstillväxten av, och under 2010-talet blev det allt tydligare att Kina gick in i en mer strukturell inbromsning, präglad av svagare produktivitet, hög skuldsättning och växande beroende av fastighetssektorn.

Fastighetssektorn hade svällt under årtionden av urbanisering som konverterat fattiga jordbrukande kineser från landsbygden till industriarbetare i megastäder som växte fram som svampar ur jorden.

Trots inbromsningen gjordes ingen strukturell omställning. Byggandet fortsatte för att stimulera tillväxten, och med det kom de så kallade spökstäderna. År 2021 nåddes väggen och fastighetskrisen briserade. Landet växte inte bara långsammare, det blev uppenbart att själva tillväxtmodellen var pressad.

Problembilden är klarlagd och fastighetskrisen är snart fem år gammal, men det byggs fortsatt upp industrier över stora delar av Kina. Lokala myndigheter tävlar med förmånlig finansiering, subventioner, skattelättnader och billig mark för att locka etableringar.

– Det råder en osund besatthet av tillväxt. Bnp-målet är ingen prognos utan en order, säger Max Boustedt.

Det ihållande fokuset på tillverkning har gett en knivskarp konkurrens. Den leder inte bara till utveckling, utan också marginaler tunna som rakblad för kinesiska företag. Begreppet neijuan, eller ”involution”, har myntats för att beskriva situationen.

Företag utvecklar, automatiserar, kopierar, förbättrar och kapar priser så att marginalerna går mot noll. Överlevarna blir oerhört konkurrenskraftiga, men överskottet av varor som systemet pumpar ut måste säljas någonstans. Där föds den globala problematiken med dumpning, som skadar Kinas internationella relationer. Industrier och jobb hotas över hela världen och svaret är i dag alltmer unisont handelshinder.

Europa har slagit in på samma spår som USA, samtidigt som Bryssel tvingats inse att industripolitik är ett geopolitiskt maktspel där Kina börjat spela ut de marker landet samlat på sig.

Peking har bland annat visat prov på det med en period av exportstopp i varukategorier där landet är totaldominerande.

– Ett vanligt exempel är att de har kontroll över värdekedjan när det gäller kritiska mineraler. De har även visat sig villiga att använda dessa typer av övertag som politisk hävstång, säger Helena Löfgren.

Näringslivets Kinadilemma

Även i de europeiska bolagens ägarled har Kinadilemmat tornat upp sig. Volvo Cars är ett av svenskt näringslivs mest dubbelbottnade exempel. När Geely tog över som ägare 2010 bidrog kinesiskt kapital till att ge biltillverkaren ny kraft. Varumärket stärktes och modellerna förnyades när bolaget blev en del av en större global industrigrupp med stora finansiella muskler.

Men Volvo Cars har inte längre bara kinesiska ägare och partner. De verkar också i en bilindustri där kinesiska tillverkare pressar konkurrenter på pris och teknisk standard understödda av massiva statliga subventioner som EU kallar otillbörliga. Dessutom har Kina en aktivt undervärderad valuta som sänker priset på den exporten.

Sedan konkurrensen hårdnat har Volvo Cars ordförande, Geelygrundaren Li Shufu, dessutom betonat behovet av djupare samarbete med Geelys övriga bilmärken och därmed större fokus på kinesisk forskning, utveckling och leverantörskapacitet, vilket riskerar ske på bekostnad av svenska jobb.

Rationella marknadsperspektiv om att köpa högst kvalitet för så lågt pris som möjligt ritar upp en konfliktlinje mellan demokratier och ett auktoritärt Kina, som göder bolag med statsstöd. I samma vågskål ligger också säkerhetsrisker. Peking har verktyg för att nyttja de kinesiska bolagens dominans utomlands.

Den frågan har ett särskilt affischnamn i nämnda Huawei. Telekom- och teknikbolagets avancerade utrustning har förbjudits i delar av västvärldens telekomnät, bland annat i Sverige, med anledning av risker för spionage.

I andra vågskålen ligger dock de europeiska bolagens möjlighet att i Kina få tillgång till en massiv kapitaltillgång, den alltmer avancerade tekniken och även en enorm inre marknad av kinesiska konsumenter, samtidigt som de pressas i konkurrensen på hemmaplan.

– Våra bolag väljer att stanna. De måste, för att ta del av teknologin och kunna tävla hemma. Autoliv och Atlas Copco verkar klara sig bra. AB Volvo, Volvo Cars och Sandvik har det tuffare, säger aktiestrategen Max Boustedt.

Stark stat – svaga hushåll

Problem med överkapacitet och högre fokus på satsningar inom avancerad tillverkning i Kina, som nu pressar Europa, går inte mot sitt slut.

Utbudet i ekonomin överstiger med bred marginal vad den inre konsumentmarknaden kan svälja, trots att landet har flest konsumenter i världen. Fortsatt svaga sociala skyddsnät gör att kineserna försiktighetssparar. Konsumtionen lyfter inte.

– Även om man måste minska exportberoendet kommer man sannolikt inte att acceptera en konsumtionsmodell som kräver en stark eller politiskt trygg medelklass. Det finns inget som tyder på att Peking kommer att lätta på den politiska kontrollen, säger Helena Löfgren.

Det handlar delvis om att bibehålla kontroll över befolkningen. Kinas kommunistiska parti är inte bara ett parti, utan hela staten. Systemets fortlevnad är överordnad ekonomins bärkraft, menar Helena Löfgren.

Överkonsumtion ses dessutom kulturellt som oansvarigt medan sparandet framhävs som något fint. Sparandet är extremt högt i en internationell jämförelse och kanaliseras från de statliga bankerna till centralt beslutade satsningar. Det har varit det främsta verktyget för Kinas tillväxtmodell.

– Kina skulle behöva styra resurser till hushållen mycket mer beslutsamt och därigenom stärka trygghetssystemen och sjukvården så att behovet av försiktighetssparande minskar, säger Lizzi Lee, forskare och analytiker inom kinesisk ekonomi på tankesmedjan Asia Society Policy Institute.

Nu har det aviserats statliga planer på att rebalansera genom satsningar på att utöka hushållens konsumtion.

Aktiestrateg Max Boustedt och hans kolleger tvivlar på att det är en uppriktig ambition.

– Det är inget nytt och det som görs är långt ifrån tillräckligt för att Kinas ekonomi ska hamna i balans, minska handelsöverskottet eller bolagens behov av att ta ytterligare marknadsandelar i väst, säger han.

Europas inre slitning

För ett Europa i jakt på strategisk autonomi pågår en intern industripolitisk dragkamp mellan öppenhet och motståndskraft.

EU vill minska beroendet av Kina men inte bli av med tillgången till teknik, kunskap och kapital som kan bidra till att få fart på nödvändig omställning efter en långvarig stagnation med svag produktivitetstillväxt. Frågan är inte längre om Kina ska hållas ute eller släppas in, utan på vilka villkor.

EU-kommissionens lösning har blivit en öppenhet med förbehåll. Investeringar ska välkomnas, men inte om de bara gör Europa till en monteringsanläggning för kinesiska bolag. Etableringar ska skapa lokala jobb, lokal forskning, tekniköverföring och regionala leverantörsled, precis såsom skedde i Kina när världen släpptes in.

Slitningarna är dock noterbara inuti unionen. Frankrike ser kinesiska investeringar främst genom frågan om industriell suveränitet:

Europa ska inte skapa marknaden men förlora produktion, teknik och kontroll över värdekedjorna. Tyskland ser oftare frågan genom sina industriella beroenden av Kina och oroar sig därför mer för störningar i leverantörskedjor, export och konkurrenskraft än för kinesiska investeringar i sig.

Ett litet, öppet och handelsberoende land som Sverige hamnar någonstans mittemellan: vill värna frihandel där det går men skydda strategiska intressen där det behövs.

Kampen om framtiden

Bortom frågorna om inflation, jobb, klimatmål och konkurrenskraft finns den grundläggande oron som ger upphov till dilemmat i sig: Vem ska kontrollera den industriella infrastrukturen i framtidens ekonomi?

Den kinesiska frammarschen över nya fronter i industriella värdekedjor kommer inte att avta, menar Lizzi Lee. Inte ens om Peking plötsligt byter fot och lyckas lösa obalansen mellan utbudsöverskott och låg inhemsk konsumtion.

– En mer hållbar modell under de kommande tio åren skulle nog ge en förvisso långsammare men mer högkvalitativ tillväxt. Jag tror att det mest sannolika är en blandning där staten fortsätter styra mycket och ekonomin fortfarande är starkt inriktad på produktion, men där konsumtionen samtidigt får större betydelse och man faktiskt satsar ännu mer på avancerad innovation, säger hon.

– EU lär tvingas till nya åtgärder. Tills det sker får europeisk industri ta smällen. Västerlänningar i Kina är alltmer skärrade och utfrysta samtidigt som kineser är alltmer på offensiven, säger Max Boustedt.