Sara Martinsson: Läskrisen är fake news – här är novellerna att läsa 2026

Det sägs att svenskarna läser för lite. Varannan man läser inte böcker alls. Om ryktena om den pågående läskrisen stämmer är våren 2026 rätt tid att bryta trenden. Den skönlitterära kortformen novell är tillbaka med besked.

Jag tror ju att ”läskrisen” är fake news. Man behöver bara åka ett par stationer med tunnelbanan för att börja ifrågasätta larmrapporterna. I alla fall ser stockholmarna ut att läsa som aldrig förr. Men om du som läser detta är en av dem som inte läser böcker, är 2026 ett perfekt tillfälle att börja. Glöm de kinesiska astrologerna och deras snack om någon himla eldhäst: 2026 är novellernas år!

Redan i fjol kunde man ana att den skönlitterära kortformen var på väg mot en renässans. Den avgjort starkaste svenska debuten då var Ellika Lagerlöfs Den sista kastraten (Albert Bonniers Förlag). En våldsamt fängslande novellsamling, där ingenting riktigt stämmer. I ett förrådskomplex i förorten förvarar en kvinna sin pappa i en kokong av hår. Inne i väggen i ett helt vanligt hem bor sedan länge en byggarbetare. På ett sommarläger används barnens munnar som odlingskärl för pärlor. Världen lutar när Lagerlöf skjuter ifrån och tar sats rakt in i overkligheten.

Den här glidningen mellan vardag och fantasi återfinns också hos två av den här vinterns mest uppmärksammade svenska debutanter, Soraya Bay och Martin Kalin, som har gett ut varsin novellsamling. Den förstnämndas Ymnighetshornet (Wahlström & Widstrand) består av sex texter som tillsammans bildar en dissektionsrapport av samtiden, författad ur den unga kvinnans perspektiv. I ett virrvarr av skönhetsprodukter, tredjehandskontrakt, tomma bankkonton och livsfarliga skitjobb navigerar huvudpersonerna genom en skoningslös, förlängd ungdomstid. Tonträffen i det akuta nuet, präglat av växande ojämlikhet och feministisk backlash, får Bay att låta som det vi brukar kalla en ”generationsförfattare”. Så har också Ymnighetshornet synts lika flitigt på Instagram under vintern som på kultursidorna.

Om Martin Kalins Gästerna (Weyler) sa Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström att den är en av de bästa svenska debutböckerna han läst på många år. ”Proletärlitteratur och science fiction”, sa han också, och den beskrivningen är ganska precis spot on. I Kalins noveller har automatiseringen av arbetslivet gått hela vägen. De anställdas kroppar kontrolleras i detalj. Oavsett om de är genomdigitaliserade byggarbetare, kvicksilverförgiftade gästarbetare eller hårt jobbande juniora affärsjurister suger produktionens girighet in dem i full gestalt. Precis som hos Soraya Bay kämpar personerna i berättelserna för att bibehålla något slags mänsklighet i en alltmer omänsklig omvärld. Ofta krockar de med de omöjliga villkor som styr deras liv. Men ibland går Kalin också djupt in i deras psyken och låter dem oroa sig för att säga fel sak i bastun eller för att bara inte vara tillräckligt där.

På samma sätt ängslas människorna i den argentinska författaren Samanta Schweblins noveller. Sveriges Radios Katarina Wikars kallade henne en ”mästarinna på det vardagliga obehaget”, i sin recension av nya samlingen Det goda onda (Tranan). Omslaget till den är full av hyllningar från prominenta namn, som Joyce Carol Oates och Siri Hustvedt. Schweblin själv ser ut att vara på väg mot samma status. Hon har redan nominerats tre gånger till Bookerpriset, och Det goda onda är ytterligare ett styrkebesked. I sex berättelser kryper hon tätt inpå huden på sina karaktärer. Språket flyter lätt som vatten när hemmafruar kämpar för att hålla ihop vardagen och döda katter spökar för förtvivlade författare. För den ringrostige läsaren är Schweblins högkvalitativa prosa i kortform en perfekt plats att starta en ny vana. Efter Det goda onda lär lusten att fortsätta med de lysande svenska debutanterna komma av sig självt.