Katrine Kielos: Nya hotet växer fram i skymundan

Ordet ”riskkapital” på svenska är inte det mest precisa. Det bakar ihop två olika begrepp, å ena sidan ”venture capital” och å andra sidan ”private equity”, i ett och samma ord. Och det är ju två helt olika saker. Influencern Hannah Wilson förklarade nyligen skillnaden genom ett resonemang om dejting. Kvinnor, menade hon, dejtar alltför ofta som ”venture capital-investerare”. De letar upp ett hårt kämpande litet framtidsbolag i en bar och tänker att han har ”potential”. Sedan investerar de sina resurser, sin tid och sin energi i hopp om att han en dag ska bli vad de har tänkt sig att han ska bli.

Den bittra sanningen är att det ofta inte fungerar.

Kvinnor borde i stället, menar Hannah Wilson, tänka mer som ”private equity-investerare”. Leta efter en redan beprövad och lönsam affärsmodell, slå till snabbt och börja skörda vinsterna direkt! Kassaflöde, utdelning, exit!

Allt handlar om vad du kan få loss.

Detta låter förstås inte som ett recept på lycka i livet. Vilket cynism sällan är. Samtidigt är det nästan alltid en signal när finanstermer tar bredare kulturell plats i samhället på det här sättet. Som det gamla börsordspråket lyder: när taxichauffören börjar ge investeringstips är det dags att bli försiktig ...

Det kan med andra ord finnas anledning att oroa sig för att private equity-logiken lyfts fram som dejtingförebild på Instagram.

De senaste månaderna har det varit svårt att missa krisrubrikerna om private credit. Detta är en marknad som växte snabbt efter finanskrisen 2008–2009. Det handlar enkelt uttryckt om lån till företag som inte kommer från banker. Efter den stora finanskrisen tvingades bankerna bli betydligt mer försiktiga. Private credit-fonderna fyllde tomrummet som uppstod. Och det med besked!

Marknaden uppskattas nu, enligt den amerikanska centralbanken, vara värd omkring 3 biljoner dollar.

Under förra året kom de första tydliga sprickorna. Amerikanska bolag som billångivaren Tricolor och bildelsbolaget First Brands gick i konkurs. Båda hade lån från flera olika kreditfonder. Jamie Dimon, vd för JP Morgan Chase, varnade i oktober för ”fler kackerlackor i branschen”. Med andra ord: om ett problem dyker upp finns det ofta fler gömda i mörkret … Och i Financial Times föreslog kolumnisten Brooke Masters ”kackerlacka” som ”årets finansord 2025”.

Andra invände att medierna överdrev. Finanskrisen 2008 utlöstes som bekant av banker och deras dåliga lån, därför låg det nära till hands att försöka göra private credit till nästa stora skurk i samma berättelse. Det var lat journalistik.

Och dessutom: Passade inte denna berättelse de traditionella storbankerna lite väl utmärkt? Bankerna gillade förstås inte att ha tvingats till hårdare regler efter krisen 2008–2009. När problem nu dök upp inom private credit kunde de likt Jamie Dimon peka finger: ”Titta vad som händer när utlåning flyttar utanför banksystemet!” Det var inte bara en varning – utan kanske lika mycket ett sätt att försvara den egna modellen.

För det finns onekligen en logik bakom att banker ska regleras hårdare än private credit. Bankerna tar emot vanliga människors insättningar. När banker faller kan hela samhället drabbas. Låt private credit hålla på! Detta är ingen systemrisk.

Fast under 2026 har oron inte försvunnit. Tvärtom har den flyttat från enstaka konkurser till själva fonderna. Förvaltare som Blue Owl Capital har hamnat i fokus när investerare velat ta ut pengar snabbare än väntat.

Och kanske har debatten tittat på fel problem. ”Private credit” kan vara rubriken – ”private equity” kan vara den verkliga historien. För när private equity köper upp bolag i syfte att kunna sälja dem vidare tar de ju själva lån.

The Economist påpekade nyligen att amerikanska private equity-bolag i allt högre grad går till en konkurrent när de behöver låna pengar. Private equity-bolag som köper företag finansieras alltså i många fall av andra private equity-bolag som har specialiserat sig på utlåning via private credit. Är det en bra ordning? Det gör i varje fall systemet mer svårgenomträngligt.

Men framför allt har private equity drabbats av två strukturella huvudvärker på sistone.

Den första är de högre räntorna. Private equity köper bolag med lånade pengar och de lånen har blivit dyrare sedan 2021. Nu riskerar dessutom problemen i Hormuzsundet att hålla uppe energipriserna och få centralbanker att vänta längre med räntesänkningarna.

Om ett private equity-bolag vill sälja vidare ett företag behöver köparen dessutom ofta också låna pengar. När de lånen också är dyrare kan köparen förstås betala mindre. Då faller priset på bolaget som ska säljas. Ungefär som på bostadsmarknaden: när bolånen blir dyrare pressas priserna ned.

Det andra problemet är AI. Under många år älskade private equity mjukvarubolag. De hade ofta höga marginaler och återkommande intäkter från kunder som betalade varje månad eller varje år. Det sågs som stabila och förutsägbara verksamheter. En sorts företagsvärldens motsvarighet till gymmedlemskap: pengarna dras varje månad, oavsett om kunden faktiskt använder tjänsten eller inte.

I år har premisserna för den världsbilden skakat. Om AI kan erbjuda liknande tjänster billigare, vad händer då? Vem betalar dyrt för standardmjukvara om delar av den går att bygga själv med AI? En del kommer förstås att göra det. Men kanske inte lika många som tidigare.

Det är farhågan.

Problemet för private equity är särskilt stort eftersom många av dessa uppköp gjordes under åren 2020 och 2021, när priserna var höga och pandemin fick digitaliseringen att se ut som en enkelriktad evighetstrend.

Nu sitter alltså många bolag med företag som köptes dyrt i en tid av gratis pengar när få utanför teknikvärlden visste vem Sam Altman var. I dag ska de säljas i en helt annan värld.

Att gifta sig av kärlek kommer som bekant med sina risker. Men att gifta sig för kassaflöde, utdelning och exit – med en eventuell kackerlacka till svärförälder – verkar inte helt problemfritt heller.