Henrik Mitelman: Skörda framgången – utan att göra jobbet

Amerikanska bolag med höga kreditbetyg, så kallade ”investment-grade”, har i år redan emitterat obligationer (lånat pengar) för över 1 500 miljarder dollar, enligt Financial Times. Av de riktigt stora emissionerna kommer omkring två tredjedelar från de stora tekniktunga företagen. Samtidigt talas det om att Anthropic, det framgångsrika AI-bolaget, grundat så sent som år 2021, kan nå en värdering på 2000 miljarder dollar vid sin börsnotering. Om det kan man läsa mer i förra veckans krönika.

Någon måste betala för kalaset. Datacenter ska byggas, halvledare köpas och el produceras. Pengar är inte gratis och notan börjar synas även på räntemarknaden nu när amerikanska 30-åriga statsobligationer handlas kring de högsta räntenivåerna sedan år 2007. När techbolagen lånar hundratals miljarder dollar konkurrerar de trots allt om samma kapital som världens största stater och alla företag.

På börsen har AI-bolagen och deras leverantörer utsetts till vinnare. De tar också enorma finansiella risker. Men det är inte säkert att det är där de stora vinsterna hamnar. Jag tror att den riktigt stora vinnaren blir användaren av tekniken.

I förra veckan åt jag lunch med en bank-vd. Han berättade entusiastiskt om ett beslut han fattade för ungefär ett och ett halvt år sedan. Då anställde de en person med ett huvudsakligt uppdrag: att AI-fiera verksamheten.

Det låter inte riktigt lika spektakulärt som ett datacenter för 100 miljarder dollar, men tillsammans med ett växande team har AI automatiserat processer och pressat kostnader rejält. Denna specifika bank behöver inte bygga några halvledarfabriker eller träna en egen språkmodell. De använder bara tekniken som andra har lagt enorma summor på att utveckla.

Ett annat exempel är ännu mer handfast. Ett småländskt industriföretag, som jag stött på i vår podd Börssurr, använder AI för att optimera produktionen och kan därmed köpa in 21 000 meter mindre stålrör utan att producera mindre. 21 kilometer stålrör som inte behöver köpas är en bild jag ofta tänker på. Där blir AI-vinsterna begripliga i verkliga livet. 

Under 1800-talets järnvägsboom investerades enorma summor i spår som förändrade livet för våra förfäder på båda sidor av Atlanten, men åtskilliga av järnvägsbolagen och deras finansiärer gjorde usla affärer. På hemmaplan höll SEB på att gå under på grund av just detta vid denna tid. 

Under telekomboomen kring millennieskiftet grävdes ofattbara mängder fiber ner. Sedan sprack bubblan och vissa bolag gick omkull. Men fibern ligger kvar. Och järnvägen ligger fortfarande där den ligger. 

Kapaciteten blev billigare och företag som aldrig hade tagit risken att bygga infrastrukturen kunde använda den för att skapa helt nya affärer. Handelshus som aldrig ägt ett spår kunde plötsligt frakta gods över hela kontinenten för 150 år sedan. 140 år senare kunde Google, Youtube, Netflix och en hel digital ekonomi växa och frodas på en infrastruktur som andra hade betalat dyrt för. Och kanske läser du just denna krönika i mobilen på ett tåg. Allt hänger ihop. I detta fall är det du som är vinnaren. 

Det betyder inte att Nvidia, Anthropic eller dagens datacenterbolag måste bli dåliga investeringar. Det verkar vara helt fantastiska bolag. Men vinsten av en ny teknik behöver inte hamna hos den som bygger infrastrukturen. Poängen är att vi inte vet, men att börsen tror sig veta.

AI blir intressant på riktigt när ett vanligt företag kan producera samma sak med färre arbetstimmar, mindre administration och 21 kilometer mindre stålrör, inte för att AI kan skriva ett mediokert julklappsrim.

Först hamnar produktivitetsvinsten hos företaget. Kostnaderna faller och marginalerna stiger. Det är mumma för aktieägarna. Sedan lär sig konkurrenterna samma tricks. Konkurrensen pressar priserna och en del av produktivitetsvinsten vandrar vidare till kunderna. Då får vi högre produktivitet och lägre inflation på samma gång. Win-win, i den ny-nya ekonomin. Det är ungefär den AI-värld som den amerikanske centralbankschefen Kevin Warsh drömmer om. 

Kanske behöver därför lärdomen från järnvägsboomen grävas fram igen. Det är inte säkert att den bästa affären är att äga spåren. Ibland är det bättre att äga företaget som får glida fram på dem.