Fredrik Strage: Teddybears är ett av Sveriges viktigaste band

Det är november 2019 och Patrik Arve – även känd som Swedish Tiger, Big Sweet Poppa Pat och Von Arfve – uppträder på Hotel Amaranten i Stockholm tillsammans med artisten Xnymfo. Hon rappar medan han spelar knastriga reggaesinglar på sin dj-anläggning. Målet är att hotellet ska få en klubbigare atmosfär och Patrik Arve vet hur man fixar det. Han har älskat jamaicanska rytmer sedan han som ung punkare i början av 80-talet hamnade på Notting Hill Carnival i London.

”Va där eller va keff ” står det på kvällens inbjudan och de flesta – eller snarare alla – verkar ha valt det senare alternativet. Det är så tomt att den som kunde ana framtiden skulle tro att pandemin och dess restriktioner redan satt i gång. Den enda publiken är några medelålders män som ser ut att vara på konferens. De sitter en bit bort och äter en stillsam middag. När Patrik Arve ropar ”SWEDISH TIGER SOUND OCH XNYMFO ÄR I HUSET” – och hon skriker fram sin stökiga klubbhit Psycho gigolo – måste konferensmännen luta sig mot varandra för att kunna samtala. De ser trötta ut så Patrik Arve höjer volymen för att få i gång partyt: ”Big up alla där borta vid bordet! Det här är låten ni längtat efter! Det här är Murder dem med Ninjaman!” Intresset för dancehallreggae verkar inte överdrivet stort. ”Fatta vad ni får vara med om!” fortsätter Patrik Arve. ”I morgon kommer ni att åka hem och berätta för era barn att ni fick se Swedish Tiger Sound och Xnymfo här i kväll. Och era barn kommer att berätta för sina barn! Det blir som att ni såg Sex Pistols 1976!”

Jag har hört Patrik Arve hålla liknande brandtal inför tiotusentals personer när hans band Teddybears uppträtt. Men han har aldrig varit så underbart uppfylld av sin egen förträfflighet som den här kvällen.

På 00-talet, tio år efter att de bildades som ett punkband, fick Teddybears sitt kommersiella genombrott och turnerade över hela världen. Trion bar enorma nallehuvuden och gjorde hypersmittande rock-electro-rap-fusioner med gästvokalister som The B-52’s, Iggy Pop och Mad Cobra. År 2026 har det gått ett decennium sedan deras senaste album och björnarna har gått i ide som band. Men de fortsätter att rocka på egen hand (i enlighet med sitt sista album Rock on!).

I duon Papa Sound har Patrik Arve gjort en av vårens bästa låtar, den karibiskt kaotiska Chunga vasadu där den colombiansk-svenska sångaren Champen ondgör sig över att ingen fattar vad hon säger när hon beställer vitt vin i Stockholm. Bröderna Åhlund, Patrik Arves bandkamrater, tar också popmusiken i nya, udda riktningar. Jocke Åhlund spelar sedan länge i det psykedeliska mangelbandet Les Big Byrd och gav nyligen ut sitt tredje album med den afro-funk-jazziga kombo som han startat med konstnären Jockum Nordström.

Lillebror Klas Åhlund är en av Sveriges främsta hitmakare med namn som Katy Perry, Madonna, Britney Spears, Kylie Minogue och Ghost på sitt cv. Den här veckan släpps Sexistential, det nya album som han gjort med sin ständiga samarbetspartner Robyn. Båda överträffar sig själva i låtar som lyckas vara hjärtskärande vackra och omtumlande abstrakta.

Konstigt nog nämns den kreativa tryckkokaren Teddybears sällan som ett av Sveriges viktigaste band.

Kanske väckte de ont blod genom att tidigt sälja låtar till reklam. Kanske blev trions antirasistiska aktivism otidsenlig i vår högervridna samtid. Eller så blev folk provocerade av deras stockholmska coolhet, ungefär som Paolo Roberto när han skallade Jocke Åhlunds punkare i filmen Stockholmsnatt. Men om man lyssnar på den musik som Teddybears – och dess sido- och soloprojekt – spelat in sedan starten 1991 uppenbarar sig en makalös låtskatt. Håll med om det eller va keff.