Katrine Kielos: Den obekväma sanningen – som ingen vill säga rakt ut

I juni samlas världsledarna till ekonomisk gruppterapi vid Genèvesjön. Men går det att göra något åt saken?

Hur pratar man om handelskriget utan att prata om handelskriget?

Jo, man gör som vi människor ofta gör när något är för laddat för att sägas rakt ut: du lyfter det en abstraktionsnivå. Om du är smidig säger du ju inte till din partner: ”Nu måste vi faktiskt prata om din mamma.”

Nej, du säger: ”Jag tror att det vore bra om vi hade ett litet samtal om gränsdragningar gentemot våra respektive föräldrar inför semestern i år.”

Därmed hoppas du kunna lösa ut frågan utan att alla låser sig, eller börjar prata om vad som egentligen hände på midsommar 2017.

Detta är på ett ungefär vad Frankrike försöker göra med sitt pågående ordförandeskap i G7.

Årets toppmöte mellan världens sju största avancerade ekonomier kommer att hållas nu i juni i Évian-les-Bains, den franska kurorten vid Genèvesjön. Det är ett infekterat födelsedagskalas. G7 fyller nämligen 50. Och i år finns det mycket som G7-länderna hade velat prata om – men som inte riktigt kan sägas rent ut.

USA lever över sina tillgångar, konsumerar mer än det producerar och försöker sedan tullkriga sig ur problemet.

Det kan man till exempel inte säga till Donald Trump.

Du kan inte heller titta Xi Jinping i ögonen och deklarera att Kina håller nere den egna konsumtionen, subventionerar sin industri, producerar långt mer än landet självt efterfrågar och sedan skickar ut överskottet på världsmarknaden.

Du hade inte heller direkt förbättrat stämningen om du dessutom lade till att Europa fortfarande försöker hålla sin marknad relativt öppen – och därmed riskerar att bli den plats dit Kinas överproduktion tar vägen när USA bygger tullmurar.

Hur mycket blir då kvar av europeisk bilindustri?

Alltså uttrycker sig Emmanuel Macron annorlunda. När den franske presidenten lanserade det franska G7-ordförandeskapet i januari sade han att världsekonomin hotas av ”djupa obalanser”.

Det låter bättre. Ja, nästan terapeutiskt. Men vad menar han?

Diskussionen om ”globala obalanser” är nämligen gammal. Så gammal att Agnès Bénassy-Quéré, andre vice chef för Frankrikes centralbank, nyligen kallade hela diskussionen för ”gammalt vin tappat på ny flaska”.

Innan finanskrisen 2008 var frågan uppe nästan ständigt bland världens ekonomer. Kina sparade för mycket pengar och USA konsumerade för mycket, hette det då. I Kina fanns det få sociala skyddsnät: hushållen höll därför i pengarna för att ha en buffert om något hände. Samtidigt gick en ovanligt liten del av landets inkomster till vanliga löntagare och en stor del till stat och företag. Resultatet var att Kina fick en mycket hög sparkvot och ett stort bytesbalansöverskott.

Landet producerade mer än det själv konsumerade, och överskottet såldes utomlands.

I USA var situationen den motsatta. Amerikanerna konsumerade mer än de producerade. Det var lätt att handla på kredit, bostadspriserna steg och resten av världen lånade gärna ut pengar till landet med den nästintill allsmäktiga dollarn. De kinesiska överskotten blev alltså inte kvar i Kina. De placerades i amerikanska statspapper och andra dollartillgångar.

Det är av detta skäl som ”globala obalanser” så ofta slutar i tårar. Risken är nämligen att du lutar brädet på sådant sätt att du får alldeles för mycket billiga pengar på fel ställe i världsekonomin. Pengar som borde ha höjt konsumtionen i Kina eller investerats produktivt någon annanstans hamnade inför 2008 i stället i amerikanska bostadslån och svårbegripliga finansiella produkter.

Sedan small det. Den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick under den 15 september 2008.

Eurokrisen 2010–2012 byggde även den på obalanser. Före krisen hade länder som Tyskland och Nederländerna stora överskott mot omvärlden, medan Grekland, Portugal, Spanien och Irland hade stora underskott. Kapital flödade från norr till söder. Räntorna pressades ned. Bostadsmarknader blåstes upp. Tyskland kunde sälja sina bilar till sydeuropéer som fick låna billigt för att köpa dem. Tills det inte gick längre.

Då började alla skylla på varandra. Nordeuropéerna sade att sydeuropéerna hade levt över sina tillgångar. Sydeuropéerna svarade att Tyskland hade hållit nere lönerna och byggt en exportmodell som krävde att andra länder skuldsatte sig för att köpa tyska varor.

Båda hade en poäng.

Som i så många dåliga relationer möjliggör parterna ofta varandras destruktiva beteenden.

Anledningen till att dessa frågor åter är uppe i G7 är att obalanserna aldrig riktigt försvann. Samtidigt som världen runt dem förändrades.

En del skulle rent av säga att den nya flaskan – som det gamla vinet har tappats på – är skörare.

Martin Wolf, chefsekonomikommentator på Financial Times, suckade häromveckan. ”Igen? Hade vi inte precis den här debatten?” Jo. Men en stor sak har förändrats, skriver han. USA:s skuld till omvärlden har vuxit från 6 procent av världens produktion till 24 procent på 16 år. Och den som lånar är inte längre amerikanska hushåll på samma sätt, utan den amerikanska staten.

Framför allt är dagens värld geopolitiskt farligare. Donald Trump ser utflödet av kinesiska varor på världsmarknaden som en attack på USA och svarar med tullar. Martin Wolf slutar sin kolumn med ett uppgivet: vi-kanske-inte-har-så-mycket-val-annat-än-att-börja-förbereda-oss-på-nästa-kris.

Men långt ifrån alla är oroliga. Barry Eichengreen, professor i nationalekonomi vid Berkeley, skriver i Project Syndicate att dagens snack om ”globala obalanser” må vara politiskt logiskt. Men inte ekonomiskt.

Finanskrisen 2008 handlade mer om oansvariga finansiella instrument, enligt Barry Eichengreen. Han har svårt att se att dagens obalanser ska explodera i en liknande kris. Han antyder rent av att hela G7-fokuset delvis är en avledningsmanöver. Emmanuel Macron basar ju själv över stora franska budgetunderskott. Kanske är ”obalanser” inte bara ett sätt att slippa säga ”handelskrig” – utan också ett sätt för Frankrike att slippa prata om Frankrike.

Om G7 ändå vill minska riskerna är receptet för att komma till rätta med obalanserna lika lätt att sammanfatta som svårt att genomföra.

USA borde spara mer. Kina borde konsumera mer. Europa borde investera mer.

USA skulle behöva få ordning på sina offentliga finanser, så att landet inte hela tiden måste låna av resten av världen. Kina skulle behöva bygga ut sociala skyddsnät, pensioner och sjukförsäkringar, så att kinesiska hushåll vågar konsumera mer och inte måste spara så stor del av sina inkomster. Europa skulle behöva göra ungefär vad Mario Draghi sade i sin omdiskuterade rapport 2024: ta ett stort gemensamt lån på obligationsmarknaden och investera pengarna i ny teknik och innovation, i grön energi och i sitt eget försvar.

Om alla gjorde detta samtidigt skulle de globala obalanserna minska.

Problemet är att ingen vill.

Därmed blir gruppterapiövningar som den i Évian-les-Bains kanske inte så meningsfulla.

Alla är rörande överens – om vad de andra behöver göra.

Grattis på 50-årsdagen, G7.