Vi längtar efter det som inte kan promptas fram

Varje kraft har en lika stor motriktad kraft. Så lyder Isaac Newtons tredje lag om rörelse. När du hoppar i vattnet och trycker armar och ben bakåt, ja, då trycker vattnet dig framåt (även kallat att du simmar). När ett gevär avfyras framåt slår det tillbaka mot axeln, rekylen.

Rörelse skapar alltid respons.

Men Newtons lag gäller inte bara i fysiken. Den går också att ana i samhällen, kulturer och idéer. För stora förändringar skapar sällan bara framsteg. De skapar motrörelser. Friktion. Rädsla, men också hopp. Som om varje steg framåt kastar en skugga efter sig, ett eko av det vi upplever att vi håller på att förlora.

När industrialismen omformade samhället under 1800-talet växte romantiken fram, med sin längtan efter natur, känsla och det storslagna.

När massproduktion blev norm ökade drömmen om det handgjorda och unika. Och när televisionen slog igenom växte konstformer fram som ville återerövra det levande, det äkta som inte kunde redigeras bort.

Mönstret är tydligt: förändring sker aldrig i en riktning.

Jag tänker inte fördjupa mig i geopolitik eller globala maktspel. Det överlåter jag gärna till andra. I stället vill jag rikta blicken mot två av vår tids starkaste förändringskrafter: tekniken och planeten.

För när gränsen mellan människa och maskin blir alltmer suddig händer något välbekant. Vi tar till oss det nya, integrerar det i vardagen, effektiviserar och optimerar. Men parallellt växer en annan rörelse. Tystare, men kraftfull. En som drar oss tillbaka mot det grundläggande mänskliga. Det som bär spår av liv, inte kod.

Redan 1982 formulerade futuristen John Naisbitt idén om ”high tech, high touch”: ju mer avancerad teknologin blir, desto större blir vår längtan efter mänsklig närvaro. I dag, när AI suddar ut gränsen mellan äkta och artificiellt, känns den insikten mer relevant än på länge. Vi ser en längtan efter det som inte kan promptas fram. Vänskap. Samtal. Empati. Berättelser, inte bara information.

Kroppar i rörelse, inte bara skärmar som reagerar.

Samtidigt börjar vi uppskatta det vackert ofullkomliga framför det perfekt genererade. Konst, poesi och dans – inte bara som underhållning, utan som motstånd. När världen blir alltmer sömlös och syntetisk växer kärleken till det skeva, sårbara och levande.

Liknande mönster syns i skuggan av den planetära krisen. Allt fler lämnar bilden av jorden som ett maskineri vi kan optimera, och börjar se planeten som ett levande system med egna gränser och rytmer. Ett system där vi inte står vid sidan av, utan mitt i. Där det mänskliga inte går att separera från det ekologiska.

Kanske är detta den viktigaste motkraften av alla. Ett ansvarstagande som inte bara drivs av plikt, utan av relation. Av kärlek till varandra. Till skogen vi joggar i. Haven vi badar i. Till livet självt. Till det vi håller kärt.

Om fysikens lag gäller även här kan vi hoppas att ju snabbare förändringen sker, desto starkare blir också dessa motkrafter. De medmänskliga. De planetära. De som påminner oss om varför omställningen alls är värd att genomföra.