Bildt, Palme och USA-spöket

Socialdemokraten Olof Palme och moderaten Carl Bildt hade sina rötter i samma kvarter på Östermalm i Stockholm, med nära kopplingar mellan familjerna. Bägge var politiska underbarn som skrev i Svenska Dagbladet redan som tonåringar, klättrade till toppen, tog Sverige ut i världen och världen till Sverige. 

Mycket kan sägas om dessa regeringschefer, både positivt och negativt. Ekonomin ägnade de rätt förstrött intresse, jämfört med utrikespolitiken. 

När finansministern Kjell-Olof Feldt berättade om avregleringarna på kreditmarknaden 1985 lär Palme ha svarat: ”Gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting.” När svensk ekonomi störtade och brann 1992 – med 500 procents ränta – var Bildt engagerad i Rysslands reträtt från Baltikum. 

Under det 80-tal när Bildt och Palme pucklade på varandra i riksdagen var skillnaderna i ekonomisk politik tydliga mellan S och M. Men det var inte skattetryck eller avregleringar som väckte starkast känslor och gjorde Moderaternas unga stjärna till partiledare. Grejen var sovjetiska ubåtar, symbolen för en aggressiv supermakt i öst. 

S-regeringen agerade följsamt mot Moskva, oppositionen tuffare. Om själva ubåtarna var verkliga eller inbillade spelade mindre roll. Hotet från Sovjet kunde ingen förneka. 

Paradoxen är förstås att Sverige var alliansfritt på den tiden, fast med hemliga och ytterst vänskapliga band till USA. Idag är det tvärtom. Vi blev Nato-medlemmar i samma ögonblick som Washington vände Europa ryggen. 

När Donald Trump gör Vladimir Putins ”fredsplan” för Ukraina till sin och antar en säkerhetsstrategi som mer eller mindre liknar en krigsförklaring mot EU – då är Carl Bildt hårdaste kritikern. ”Amatörism” och ”smörja” lyder hans omdöme. Vår moderatledda regering håller likt sina europeiska kollegor – av lätt insedda skäl – lägre profil. 

Då Olof Palme talade klarspråk om Vietnamkriget 1972 tog USA hem sin ambassadör. Den diplomatiska krisen var dock tämligen riskfri. Alla visste var Sverige hörde hemma. 

Carl Bildts frilansande som nationellt språkrör är mer delikat, av flera anledningar. Dels ger det UD huvudvärk, när Donald Trump får Sverige i kikarsiktet och vevar mot både invandring och Ukraina-policy. Dels har det bäring på valet 2026 när Bildt beskriver europeisk ytterhöger – Trumps förlängda arm – som en femtekolonn. 

Sverigedemokraterna har till skillnad från sina vänner i andra länder ställt upp på stödet till Ukraina och tonat ner retoriken mot EU. Utifrån Bildts strategiska logik verkar likväl en S-regering tryggare än en SD-regering. 

USA:s nya säkerhetspolitik är allvarlig nog. Elefanten i Ovala rummet som få vågar peka på är korruptionen. Trumps tullar var en sak – där kunde EU bekänna sig till frihandeln och förhandla efter bästa förmåga. När ledaren i världens största ekonomi berikar sig själv med statsapparaten i ryggen blir det ett globalt systemhot. 

Tidningar som Wall Street Journal och Financial Times varnar för vad denna ogenerade kleptokrati gör med tillväxt och finansiell stabilitet. Det går knappast att avfärda som vänstergnäll. Förutom symboliken – grab it where you can – får Trumps agerande konkreta följder, till exempel för krypto- och obligationsmarknaden. 

Mönstret är internationellt och konflikten tydlig: lagbunden demokrati eller kaotiskt, nationalistiskt maktspråk. Carl Bildt tycks ha valt sida. Har Sverige?