Fredrik Strage: Bortglömd genre gör blodig comeback

Den här texten publiceras fredagen den 13. Kanske har du redan bänkat dig framför tv:n med popcorn, ishockeymask och machete. Om du gillar så kallade slasherfilmer – där psykopater styckmördar lösaktiga ungdomar – har du förmodligen redan sett klassikern Fredagen den 13:e från 1980 och dess elva uppföljare.

Om du är skräckkonnässör håller du förmodligen också med mig om att Fredagen den 13:e är en ojämn filmfranchise jämfört med blodiga institutioner som Halloween, Hellraiser, A nightmare on Elm street och Motorsågsmassakern. Den macheteviftande Jason Voorhees må vara en ikon men han är inte en speciellt intressant antagonist, i alla fall inte jämfört med sin mor Pamela som är mördaren i den första filmen.

Historien om hur hon spårade ur efter att Jason drunknat har inte berättats i sin helhet förrän i år när tv-serien Crystal lake hade premiär. Den är inte bara det bästa som gjorts i Fredagen den 13:e-serien på 45 år. Linda Cardellini gestaltar Pamela Voorhees med en sårbar nerv som inte skådats i ett slashersammanhang sedan Anthony Perkins spelade crossdressande duschmördare i Psycho 1960.

Nu kan du också besöka det fruktade sommarkollot Crystal Lake genom att läsa boken. Ungefär som när Jason återvänder från graven har böcker baserade på filmer, så kallade ”novelizations”, fått en renässans på senare år – i alla fall inom skräck och science fiction där de uppfattas som retrocoola. Den här typen av litteratur hade sin storhetstid före videons genombrott, när den som ville se om en film fick vänta tills den visades i tv. Att läsa bokversionen (och kanske lyssna på soundtracket) var ett sätt att återuppleva magin.

Som liten plöjde jag pocketarna Superman II, Poltergeist och Rambo: first blood part II eftersom jag var för liten för att komma in på barnförbjudna filmer. Min far upplyste mig om att böcker baserade på filmmanus inte var god litteratur. Men jag gillade att de innehöll detaljer, tankar och sidospår som jag senare inte kunde hitta i filmen. Boken Alien var en blodisande fördjupning av Ridley Scotts mästerverk – skriven av Alan Dean Foster som med sina utbroderingar av Star wars och Star trek blev genrens kung.

Fenomenet peakade 1982 när den bäst säljande boken i USA var William Kotzwinkles roman ET, baserad på Steven Spielbergs äventyr. ”Här fanns utomjordingens egna tankar, som jag längtat efter, så jag kunde uppleva filmen igen, på en djupare, rikare och mer meningsfull nivå”, säger Crystal lake-skaparen Brad Kane om varför han gillar filmbaserade böcker. Han nämner dock inte den konstiga uppföljaren ET: the book of the green planet från 1985 där William Kotzwinkle skriver om hur ET återvänder till Brodo Asogi, Vomestra, Od-Di-Pa 5, Tum Lux O-Ty eller eventuellt Alata Zerka. De många namnen på ET:s hemplanet är bara några utflippade detaljer i historien som Steven Spielberg gjorde klokt i att inte filma.

Boken Crystal lake har skrivits av Tim Waggoner som tidigare spunnit vidare på filmer som A nightmare on Elm street, Stargate, Alien och Terrifier. I år har det också kommit böcker baserade på fasansfulla favoriter som Martyrs, Wrong turn och House. Upplagorna går inte att jämföra med 70-talets succéer, men det är uppenbart att skräckfansen kommit i en ny bokslukarålder. Denna litterära trend startades möjligen av Quentin Tarantino (som älskar kiosklitteratur, ”pulp fiction” på engelska) när han för fem år sedan gav ut Once upon a time in Hollywood som bok och utvecklade historien bakåt, framåt och sidledes. På 448 sidor gör Tim Waggoner något liknande med Crystal lake vars vatten blir ännu mörkare och djupare.