Richard Bråse: Den enda gångbara ursäkten är inkompetens

Går längs Maria-Theresien-Strasse, omringad av alperna. Det är söndag, sensommar och så kristet att ingenting är öppet. Till vardags rullar det rättsliga efterspelet efter Signa-gruppens konkurs i huvudrollsinnehavaren René Benkos hemstad Innsbruck.

Det började med en frejdig ung man som omvandlade vindsvåningar till lyxlägenheter och slutade med Österrikes största konkurs. Framfarten tog honom till ikoniska fastigheter som Chrysler Building i New York och KaDeWe i Berlin. Innan tidvattnet började rinna undan räknades han till Österrikes absolut rikaste. Ett inte helt obekant tillvägagångssätt där uppblåsta fastighetsvärderingar borgade för en våldsam expansion, ett koncept som höll tills räntorna började stiga efter pandemin.

Nu är René Benkos klockor och båtar sålda på auktion. Inkomsten utmätt. Jättevillan söder om Innsbruck, som uppskattningsvis kostade 60 miljoner euro att bygga, står tom. Grovt bedrägeri, trolöshet mot huvudman, borgenärsbrott, med mera. Det tycks som om ju mer myndigheterna gräver, desto fler blir oegentligheterna. Det är som med kackerlackor – finns det en finns det alltid fler.

Bläddrar febrilt i Dostojevskij efter var han kan ha tagit till det där träffande ordstävet om att det går att ta sig tvärs igenom världen med osanning, men att det aldrig går att ta sig tillbaka.

Ingenting kan framkalla en sådan besatthet som jakten efter det man haft men förlorat; det som kommer att vara borta för alltid i den stund man ger upp. Det måste finnas där någonstans.

Fastnar i Bröderna Karamazov och mötet mellan klostrets ålderman Zosima och den gravt osympatiske och snart mördade fadern, som undrar vad evigheten kostar.

Den vise mannen säger: hänge dig inte åt dryckenskap eller penningdyrkan, "men det viktigaste, det allra viktigaste är att inte ljuga."

Det nionde budordet låter så enkelt, men det verkar vara omöjligt. När Kants mördare står vid dörren reduceras sanningen som imperativ till en filosofisk absurditet i den principiella vägran att ljuga ens för att rädda liv.

Sanningen må ha väjningsplikt för konsekvenserna i ett isolerat tankeexperiment, men i den verkliga världen sätter lögnen kedjereaktioner i rörelse. Konsekvenser som blir oöverskådliga samtidigt som klockan tickar ner mot 00:00:00.

Ingenstans blir det lika tydligt som på börsen, där allt i det korta perspektivet bara handlar om perception. Den i andra sammanhang så teoretiskt krävande frågan om "varför?" är överflödig. Svaret är alltid: den vilda jakten på monetär rikedom.

Oavsett om det gäller Aegirbios fantasifulla jätteordrar från Sydostasien eller det kompletta korthuset Intellego, ger svaret sig själv. Likaså om det gäller en svensk eller österrikisk fastighetsmagnat med ett öppet förhållningssätt till sanningen.

I samhällen med hög grad av tilltro, där människor litar på varandra, kan den förslagne med två tomma händer förvandla en handelsplats till en guldgruva. En påhittad jätteorder, som följs upp av en till. Intäkter som redovisas uppbackade av kundfordringar som aldrig kommer att betalas, finansiella åtaganden som döljs utanför balansräkningen, kostnader som balanseras när de borde ha kostnadsförts direkt, kan alltihop trolla fram miljardvärden ur tomma intet.

Språket är så kategoriskt att allt ter sig väl avgränsat i självklarheter, som sanning och lögn. Tillvaron på börsen är allt annat än självklar. Fullblodsbedrägerier utan någon slags sund kärna är exceptionellt sällsynta.

Den kanske viktigaste, men också svåraste, kvalitativa bedömningen en investerare ställs inför är om bolaget i fråga sköter sin finansiella kommunikation med intentionen att marknaden ska förstå verksamheten och dess utveckling, eller om det mest kretsar kring att framstå i så god dager som möjligt. Bolag som kompenserar bristande prestation med att försöka frisera perceptionen tenderar att bjuda på negativa överraskningar och bli sämre placeringar över tid.

Börsnykomlingen Asker blev en snackis härom veckan. En analys från DNB Carnegie uppmärksammade att bolaget balanserar utvecklingskostnader i stor omfattning, samtidigt som man exkluderar avskrivningarna på dessa i sitt föredragna justerade rörelseresultatmått (ebita). Man är inte unika i detta, men tilltaget är inte desto mindre vilseledande. Kostnaden trollas bort genom att vare sig uppträda som direkt kostnad eller som avskrivning. Den enda gångbara ursäkten är inkompetens.

Banken pekade även på att lager och förfallna kundfordringar ökat, med lägre uppbackning i reserveringar, vilket sammantaget fick en femtedel av bolagets börsvärde att gå upp i rök på dagen.

När osanningar eller halvkvädna visor kolliderar med de faktiska omständigheterna, rasar illusionen samman. Marknaden lutar sig fram och säger "du kommer aldrig igen att bli den jag alltid trott att du var."