Niklas Ekdal: Jag saknar den oskuldsfulla fotbollen

Det enda som är värre än att bli ägd är att inte bli ägd. All verksamhet behöver ägare, investerare, finansiärer. Oftast söker de avkastning på kapital men i många fall handlar det om annat: goda avsikter därför att man är genuint engagerad i något, diskutabla avsikter när man vill putsa upp sitt varumärke – eller rentav fientliga avsikter.

I dagens värld har dessa frågor blivit ohyggligt komplicerade. Maligna aktörer, till exempel oljeländer med hemskt facit när det gäller mänskliga rättigheter, är också kapitalstarka aktörer.

I vissa fall ger svaret sig självt. Ingen vill se fastigheter med kopplingar till ryska staten i närheten av militära installationer. Men för det mesta är gråskalorna knepigare, som när det gäller Kina- eller USA-kontrollerad digital infrastruktur.

Årets mest spektakulära ärende, lika underhållande som sorgligt, gäller den brittiska Premier League-klubben Manchester City. Ingen som gillar fotboll har undgått att bländas av Bernardo Silva och Erling Haaland.

Men så var det detta med pengarna. Klubben kontrolleras av Abu Dhabis schejk Mansour bin Zayed. I motsats till amerikaner som äger brittiska lag – därför att de vill tälja guld i en lukrativ bransch – har Manchester Citys ägare tryckt in mer cash än vad som är tillåtet.

Premier League har efter långa utredningar funnit klubben skyldig på över 100 punkter. Något förenklat handlar det om bokföringstrick för att dölja extern finansiering av spelarköp – regelverk som syftar till att jämna ut spelplanen sportsligt när intäkterna sätter ett tak för investeringarna.

Påföljden kan bli brutal, i värsta fall miljardböter, uteslutning ur högsta ligan och indragna troféer. Det skulle i så fall skriva om den moderna fotbollshistorien. Men klubben väntas överklaga, sista ordet kan dröja länge.

Under tiden kokar det bland fansen på nätet. Insändare i brittiska tidningar rasar om rättvisa med hänvisning till hur Everton och Nottingham straffades för fiffel i mindre skala. Den redan aviga relationen mellan Storbritannien och Förenade arabemiraten har fått ytterligare en smärtpunkt.

Regler är regler, så själva processen mot Manchester City är inte mycket att säga om. Särskilt skadeglad är förstås den gamla fotbollsaristokratin med Manchester United, Liverpool och Arsenal. Med detta sagt känns det ändå som en vrickad princip att ideella ägare skulle vara sämre än vinstsugna.

Den brittiske fotbollsexperten Simon Kuper har pekat på detta märkliga hyckleri: problemet är inte folk som vill satsa sina förmögenheter på sporten – kapitalströmmen har gjort Premier League till världens bästa underhållning – utan vilka dessa människor är och vad de representerar.

Nästan hälften av Europas största fotbollsklubbar ägs på något sätt av amerikanska investerare. Finansiella intressen har bidragit minst lika mycket som ryska och arabiska oligarker till att sportens marknadsvärde exploderat. Bara det senaste decenniet ökade omsättningen i de fem största europeiska ligorna med 57 procent, till 230 miljarder.

Boomen för sponsring, betting och tv-rättigheter är en del av denna ekonomiska succé, där Premier League slipats till juvelen i kronan. Som gammal division 5-spelare kan man bara förstummas av den magiska bollkontroll som blivit resultatet. Men nog saknar man den oskuldsfulla tiden ibland.