Henrik Mitelman: Finns flera skäl att inte gilla den här situationen

September är över. Skräckmånaden blev ingen rysare. S&P 500 föll visserligen en halv procent under månaden, men Nasdaq steg 1,9 procent. Ser vi till hela det tredje kvartalet blir bilden ännu ljusare. S&P 500 lyfte 2 procent och Nasdaq 2,5 procent.

Det märkliga är känslan. Vi är inne på fjärde året i rad med en bra börs, men det känns knappast som fyra års fest. Tvärtom ägnas mycket tid åt att diskutera allt som kan gå fel och som rent faktiskt är fel. Kanske kommer känslan också av att rallyt blivit allt smalare. Det likaviktade S&P 500, där Nvidia väger lika mycket som vilket annat bolag som helst, föll 1,7 procent under det tredje kvartalet.

I september föll närmare 400 av de 500 aktierna i S&P 500, enligt Wall Street Journal, samtidigt som smala Nasdaq 100 (med bara 100 bolag) steg omkring 3 procent. Det är alltså ett ganska litet antal stora företag som håller uppe mycket av börsen. Det är fascinerande, nästan overkligt.

Och visst finns det saker att oroa sig för. Den amerikanska tioåriga statsobligationsräntan har lyft med 1 procentenhet på tre månader till 5,3 procent och bolåneräntor noteras nu över 7 procent.

Till eländet hör ett oljepris över 100 dollar fatet och inflationsrisker som centralbankerna måste beivra med räntehöjningar. Allt detta ser vi dagligdags i nyhetsflashar från oss på EFN och andra mediehus. Dessutom är Tina död.

”There is no alternative” var ett av nollränteårens favorituttryck. När räntan var noll, eller rent av negativ, fanns det inget alternativ till aktier. Under de märkligaste åren kunde investerare till och med betala för att låna ut pengar till svenska fastighetsbolag. Och svenska staten skulle ha kunnat finansiera en bro till Helsingfors från Stockholm – eller andra idiotidéer – och ha genererat ett positivt kassaflöde från dag 1. Galenskapen var total och gav Tina livsluft.

Nu betalar amerikanska staten en hygglig ränta, och för både småsparare och större investerare finns det räntefonder som med stor sannolikhet kan generera 7 procent om året. Plötsligt finns det alternativ till börsen och reella hot mot den. Det sistnämnda märks inte minst i fastighetssektorn. DNB Carnegie räknar med att 1 procentenhet högre finansieringskostnad skulle sänka fastighetsbolagens löpande intjäning med omkring en femtedel 2028, utan hänsyn tagen till eventuella räntesäkringar. 1 procentenhet dyrare pengar – en femtedel av vinsten borta.

Trots alla så kallade utmaningar stiger börsen, även om fastighetsbolagen inte gör det.

En invändning skulle kunna vara att räntorna stiger av rätt anledning. Om ekonomin går bättre än väntat, företagens vinster växer och efterfrågan hålls uppe behöver stigande räntor inte bara vara ett tecken på inflationsoro och dåliga statsfinanser. De kan också vara ett styrketecken.

Det är fullt möjligt. Hittills har det i alla fall varit dyrt att vara alltför försiktig. Och nu är vi inne i oktober. Här återfinns faktiskt historiken på optimisternas sida. Under amerikanska mellanvalsår har oktober sedan 1950 varit den bästa börsmånaden. S&P 500 har i genomsnitt stigit 3 procent och gett positiv avkastning under 14 av 19 oktobermånader, enligt Dow Jones Market Data.

Så kanske ska vi bara luta oss tillbaka och njuta. Problemet är att gummibandet fortsätter att spännas. Med en avliden Tina och enorma finansieringsbehov för både stater och AI-bolag blir kapital en bristvara.

Någonstans finns en gräns för hur dyrt kapitalet kan bli utan att aktiemarknaden påverkas. Kanske ligger den långt bort. Kanske räddas vi av något glatt besked om fred och fri lejd av olja eller vad det nu kan vara. Vi är sällsynt snabba i denna fas att ta till oss av det goda och avfärda det onda.

Det finns gott om skäl att inte gilla den här börssituationen. Men de tongivande aktörerna på börsen – som aldrig varit med om någon större korrigering – bryr sig inte nämnvärt. Och det kanske vi ska vara glada för. Det glädjelösa och smala rallyt fortsätter.