Det är lätt att skina i någon annans glans

Redan före utgivningen av Rachel Cusks roman Life of M den 25 augusti hade skvallerbyttor på Instagram och TikTok med tillgång till förhandsexemplar minutiöst kammat igenom bokens innehåll för att hitta snaskiga detaljer. Romanens ”M” ska nämligen vara skådespelaren Natalie Portman, som enligt rykten dissekeras med Cusks sedvanligt brutala blick. Som kritikern John Self skrev i The Times kan Cusks penna vara så giftig att ”en effektiv, modern förbannelse skulle kunna lyda: Må du dyka upp i en bok av Rachel Cusk.”

Att en av världens främsta författare ger sig på en Hollywoodkändis är givetvis rafflande, särskilt för en litteraturvärld som känns alltmer icke-glamorös och insulär. Att det inte nödvändigtvis är en rättvis beskrivning av romanen spelar inte så stor roll: vänner som har fått tag på manuset menar att den är långt ifrån ett karaktärsmord, och kan mycket väl vara det bästa Cusk någonsin har skrivit. Cusk och Portman själva har inte yttrat sig offentligt om det hela, i alla fall inte än.

Om autofiktionen de senaste decennierna främst har försökt att försona det verkliga jaget med dess hypermediatiserade offentliga version, torde kändisen vara den logiska slutpunkten för den jagfixerade litteraturen. Men trots att de flesta av oss får gilla läget när vi dyker upp i autofiktiva romaner och författardagböcker har kändisen visat sig mer benägen att kontakta en advokatbyrå. Ett tidigt fall som präglat förlagsbranschens relation till kändisskap inträffade när David Foster Wallaces novell ”My Appearance” publicerades i Playboy 1988. Där visade sig huvudpersonen ha en slående likhet med den verkliga skådespelaren Susan St. James, och stora delar av dialogen hade hämtats direkt från en intervju med henne i Late Night with David Letterman från den 3 mars 1987. Så när novellen skulle återpubliceras i novellsamlingen Girl with curious hair fördröjde advokaterna utgivningen och granskade berättelsen noggrant tills de flesta av de faktiska citaten ändrats eller tagits bort helt.

Liknande fall har gjort förlagen försiktigare med kändisberättelser. När juristerna inte gripit in i manusskedet har det fått rättsliga konsekvenser: Scarlett Johansson stämde 2013 den franske författaren Grégoire Delacourt för en passage i hans roman La Première Chose Qu’on Regarde, där berättaren tror att kvinnan han har ihop det med är just Scarlett Johansson. Hon fick rätt i domstol: Delacourt dömdes för förtal. Men Johansson fick blott 2500 amerikanska dollar i skadestånd, och nyheten om rättegången publicerades i varenda tidskrift. La Première Chose Qu’on Regarde översattes till en mängd språk, kanske främst för att Scarlett Johansson själv gjorde boken till en succé genom att offentligt berätta om dess skandalösa innehåll. Ett motexempel är Jean Rolins Le Ravissement de Britney Spears från 2011, där Britney kidnappas av islamistiska terrorister: hon sa inte ett ord om romanen, som därför inte alls fick samma internationella genomslag som Delacourts roman fick. Man får hoppas att Portman följer Spears exempel. Eventuella oförrätter behandlas nämligen bättre i gruppchatten än i domstol.