David Larsson Heidenblad: Jag läser Neil Postman utan att längta tillbaka

Vill jag ta reda på något nytt om hur det en gång var behöver jag läsa texter som skrevs för länge sedan. Och om en bok var stor och betydelsefull när det begav sig, men sedan har glömts bort? Inga problem – då säger den bara ännu mer om vad som skiljer perioden jag undersöker från vår egen.

Men med detta sagt har jag en speciell fascination för böcker som består. Jag finner det fascinerande med texter som talar över decennier och sekler. Sådana där man känner närvaron av en människa vars tankar, livsvärld, lärdom och temperament inte längre existerar annat än genom orden på sidorna. Och trots detta är det som att texten talar nästan direkt till mig och dagens situation.

En sådan bok som jag fördjupat mig i den här våren är Neil Postmans Amusing ourselves to death från 1985. Det är en vidräkning med 1980-talets USA och tv-mediets inflytande på de politiska och kulturella samtalen. Dessa har, enligt Neil Postman, förflackats och snuttifierats. Allting – från religion till skolgång – kretsar kring underhållning. Långa, djupa och genomtänkta meningsutbyten trängs undan. Alla har blivit dummare.

Neil Postmans ideal är den typografiska epoken: ett 1700- och 1800-tal då människor läste och samlades kring det tryckta ordet. När stora folksamlingar kunde lyssna i timmar på intellektuella politiker som debatterade med varandra. Eller på vältaliga väckelsepredikanter som lade ut texten. Läskunnigheten ökade, tidningar och böcker blev billigare. Mediesystemet premierade analys, rationalitet och ett mer abstrakt principiellt tänkande.

Var det verkligen så då? Det tvivlar jag på. Guldåldersmyter kan komma i många olika skepnader.

Samtidigt finner jag Neil Postmans grundläggande argument – att ett samhälles dominerande medieformer präglar hur människor tänker – övertygande. Nog har fotografiet, radion och televisionen skapat stor kulturell och tankemässig förändring.

Så här i mitten på 2020-talet är det förstås omöjligt att läsa Neil Postman utan att tänka på smarta telefoner, sociala medier, ändlösa flöden och reels. Han hade knappast varit nådig mot vår tid och dess medier. Samtidigt hade han förmodligen hånskrattat åt alla dem som drömde sig tillbaka till ett 1980-tal då folk samlades kring lägerelds-tv och prenumererade på papperstidningar. Det var ju en genomusel tid!

För egen del hade jag inte heller velat vrida tillbaka klockan. Detta trots – eller rättare sagt på grund av – att jag är en utpräglad textmänniska. Det har aldrig varit enklare eller billigare att läsa kvalitativa texter och få tag på riktigt bra böcker. Som självmotiverad läsare lever jag i den bästa av världar. Tänk vad många bra texter som skrivits efter 1985!