Henrik Mitelman: Detta letar jag efter när jag köper aktier

I Börssurr försökte Gabriel Mellqvist och jag komma fram till vad som egentligen kännetecknar ett riktigt bra företag. Diskussionen började seriöst med höga marginaler, teknikhöjd och starka ägare, men spårade ganska snart ur i oxfilé och falukorv. Jag har tänkt vidare på saken.

Vad vill man egentligen vara delägare i? Jag vill gärna ha något som är svårt för andra att göra lika bra, helst rejäl teknikhöjd, patent eller en produkt där kunden inte bara kan byta leverantör i morgon. Höga och uthålliga marginaler är ett gott tecken, liksom möjligheten att höja priserna utan att kunderna springer sin väg. Företaget får dessutom gärna kunna växa utan att behöva bygga en ny fabrik för varje ny krona i försäljning.

Jag gillar återkommande intäkter och kunder som inte försvinner. Vem säger upp sitt Spotify- eller Netflixabonnemang? Det händer förstås, men för de flesta av oss fortsätter pengarna att dras månad efter månad. Kunden ska vara genuint motvillig till att byta leverantör.

Bra ägare är ytterligare ett plus. Politisk risk vill jag helst slippa och en global marknad är bättre än en liten.

Folk ska också vilja jobba där. Det kan låta lite mjukt för oss som gillar siffror, men en av Sveriges bästa investerare sade en gång till mig om Apple: Tänk själv, alla vill jobba där. Det är ingen dum konkurrensfördel. Heja Investor, ABB, EQT och andra arbetsgivare som få tackar nej till.

Gabriel Mellqvist invände att produkten inte alls behöver vara unik. Det kan räcka med ”lite bättre ketchup”. De gör ungefär samma sak som alla andra, bara lite bättre och under väldigt lång tid. Det finns massor av sådana företag och de ska hyllas, men där skiljer vi oss åt. Jag vill helst inte vara delägare i ”Lite bättre AB”. De kan aldrig ta bra betalt.

Jag vill hellre ha något som är svårt att kopiera och där en stor del av varje extra försäljningskrona kan hamna på sista raden. Warren Buffett brukar tala om ekonomiska vallgravar. Helst ska man bredda dessa. Jag vill gärna att det finns en vallgrav med en massa krokodiler i.

Lägger man ihop allt detta börjar vi närma oss börsens wagyubiff. Wagyu är japanskt nötkött, berömt för sin extrema marmorering. Det är ungefär så fint kött kan bli. För oss köttätare är det galet gott. Priset är därefter.

På börsen vill man förstås göra den perfekta affären: köpa wagyu till oxfilépris, och allra helst till kostnaden av en falukorv.

Det är där bolaget måste skiljas från aktien. Ett fantastiskt företag blir inte sämre för att aktien är dyr, men aktien kan ändå bli en dålig investering. En medioker verksamhet blir inte heller fantastisk bara för att aktiekursen har halverats.

I Börssurr kom vi in på bästförehyllan i mataffären och den genuina lyckan i att spara sex kronor på en mjölk med kort datum.

Samma lockelse finns på börsen. Aktien har halverats, p/e-talet ser lågt ut och ingen annan verkar vilja ha den. Det ser ut som ett fynd. Och visst kan det vara det, men det kan också finnas en anledning till att varan ligger på reahyllan.

Marknaden är inte korkad. Riktigt bra företag brukar kosta mer än dåliga, precis som wagyu kostar mer än falukorv. Utmaningen är inte att hitta det billigaste, utan något riktigt bra som kostar mindre än det borde.

Häromveckan skrev jag att man borde välja aktier som om man aldrig fick sälja dem. Det här är egentligen fortsättningen på samma tanke. Om jag ska äga ett företag i 10 eller 20 år vill jag inte börja med att fråga hur billig aktien är. Jag vill börja med att fråga om det verkligen är ett företag som jag vill äga.

Wagyu ska självklart inte köpas till vilket pris som helst. Några oxfiléer till normalpris, varav några marineras till något galet bra, blir bättre än ketchupen. Blunda och köp!