Sara Martinsson: En av vår tids starkaste politiska drivkrafter

Våren 2024 flyttade Jimmie Åkesson en gräns. Nog för att Sverigedemokraterna länge varit kritiska mot medierna. Men när han i samband med TV4-granskningen av det som har kallats SD:s trollfabriker beskrev journalisternas arbete som ”en inhemsk påverkansoperation” talade han mer klarspråk än tidigare. Enligt honom var Kalla fakta-reportaget om partiets anonyma konton i sociala medier ”utstuderad manipulation”, orkestrerad av ”det vänsterliberala etablissemanget”.

Sedan Åkesson riktade sin attack mot TV4 har flera svenska toppolitiker anammat samma retorik och anklagat både medier och enskilda journalister för att vara ideologiskt drivna. En typ av mediekritisk retorik som tidigare främst förknippats med mörka skrymslen på internet har numera letat sig in i den öppna, offentliga debatten. Den utvecklingen står i centrum för Nationens fiender (Daidalos). Boken, med undertiteln Populistisk mediekritik i en tid av demokratisk tillbakagång, visar hur kritiken mot etablerade nyhetsmedier ingår i en bredare illiberal utveckling, inte bara i Sverige utan i hela världen.

Jakobsson och Stiernstedt lutar sig till stor del mot tidigare forskning. Men den verkligt intressanta delen är de många intervjuerna med människor som själva är engagerade i att forma den mediekritiska diskursen. Via Facebook och X har författarna rekryterat och intervjuat 60 personer som i Nationens fiender anonymt delar med sig av sina tankar om hur etablerade medier fungerar. Dessa individer kommer från olika delar av landet och tillhör olika socioekonomiska grupper. Men de förenas i uppfattningen att medierna är opålitliga och att ”journalister är en del av ett (vänster)etablissemang som medvetet eller omedvetet för människor bakom ljuset”. Många av dem delar också bilden av att något i samhället gått förlorat. Sverige har förlorat gamla tiders harmoni och är nu på väg mot undergång och förfall, eftersom eliterna enligt dem samverkar för att förändra landet.

Som författarna påpekar finns inga belägg för att dessa föreställningar skulle stämma. Oberoende granskningar har inte hittat något stöd för att svenska medier skulle vara partiska åt ett eller annat håll. Idén om journalister som del av en elit går inte heller att underbygga. Tvärtom tillhör många av oss ett växande prekariat, där hela arbetslivet är präglat av osäkra arbetsvillkor och tillfälliga anställningar, från examen till pension. Flera av Jakobssons och Stiernstedts intervjupersoner tillhör i så fall själva en mer privilegierad samhällsgrupp än majoriteten av Sveriges journalister. Många av dem som uttalar sig i boken är välutbildade och har eller har haft högavlönade arbeten som är förknippade med hög social status.

Den position från vilken de riktar sin kritik ligger därmed nära den som Åkesson intar när han säger att ”propagandaministern i Nazityskland hade varit stolt” över TV4:s avslöjande av trollfabrikerna. Partiledaren för Sveriges näst största parti försöker få väljarna att tro att någon annan än han representerar eliten. Precis så gör Donald Trump i sina utfall mot såväl de etablerade medierna i stort som enskilda journalister. Att misskreditera dem som granskar och avslöjar makten är ett effektivt sätt att avväpna allt motstånd mot det egna politiska projektet. Därmed hänger mediekritiken i vad som ser ut att vara slutna nätmiljöer samman med en bredare utveckling som gynnar de krafter som vill rasera den liberala demokratin. För den som vill kunna möta den populistiska mediekritiken med goda argument och hårda fakta är Nationens fiender den perfekta sommarläsningen. Inte minst inför höstens val.