Henrik Mitelman: Europa – yes we can!

Grand Hotel i Lund har funnits sedan 1899. Nyligen samlades ett par hundra personer där för att lyssna på Philippe Aghion, förra årets Nobelpristagare i ekonomi, som var i Sverige för att tala om innovation, AI och ekonomisk tillväxt. Samtalet på scen leddes av EFN:s Katrine Kielos. Efteråt frågade jag Philippe Aghion om hans syn på sakernas tillstånd. Med fransk brytning beskrev han sig som en ”fighting optimist”. Han modifierade senare sitt svar till ”struggling optimist”.

Philippe Aghion fick tillsammans med Peter Howitt ekonomipriset för teorin om långsiktig tillväxt genom kreativ förstörelse. Nya och bättre produkter ersätter gamla. Företag försvinner, nya tillkommer och kapital och människor flyttar till mer produktiva verksamheter. Det är stökigt, men det är också så välstånd skapas. Europa behöver uppenbarligen mer av den varan.

En titt på världens största börsbolag, rangordnade efter marknadsvärde, är förödmjukande för oss européer. USA dominerar fullständigt. Det största europeiska bolaget återfinns på plats 21.

Men går man längre ned på listan förändras bilden. Bland betydligt mindre – men fortfarande stora och vackra – börsbolag är skillnaden mellan USA och Europa mycket mindre. Europa kan alltså skapa företag. Vi kan också få dem att växa och bli stora. Det är steget från stort till gigantiskt som vi verkar ha problem med.

Startupföretag finns, men de är för få och alltför sällan utvecklas de till globala jättar. Den begränsade tillgången till riskkapital är ett hinder. Det handlar också om regleringar och att den europeiska inre marknaden fortfarande fungerar sämre än den borde. Europa borde nu göra allt för att underlätta för riskkapitalister, förenkla reglerna och få den gemensamma marknaden att fungera bättre. Det låter svårt, men titta på Sverige.

För 30 år sedan var det populärt att oroa sig för åldern på våra svenska industriklenoder. Atlas Copco grundades 1873, Ericsson 1876 och Alfa Laval 1883. SEB (1856) och Handelsbanken (1871) följde med dessa ut i världen.

Sverige var och är fantastiskt på att förvalta företag som tidigare generationer har skapat. Men Sverige dissades för att vi inte skapade något nytt. Vi ansågs leva på gamla meriter.

I dag ser det annorlunda ut. De gamla världsföretagen finns kvar och runt dem har en ny företagsflora vuxit fram. Spotify är ett uppenbart exempel, men viktigare är kanske att hela synen på företagande har förändrats. Vi har ännu inte något bolag på topp 20, men vem vet – om 20–30 år kanske vi är där.

För 30 år sedan var det naturligt för en ung ambitiös ingenjör eller ekonom att vilja göra karriär på något av de stora svenska företagen. I dag är det minst lika naturligt att vilja starta eget eller börja på ett ungt techbolag. Det är en ganska dramatisk förändring på en generation. Någonting har uppenbarligen gått rätt.

Efter 1990-talskrisen genomförde Sverige stora reformer. Statsfinanserna sanerades, marknader avreglerades och konkurrensen ökade. Sammantaget gav detta Sverige betydande produktivitetsvinster. Dessutom gör den låga statsskulden att Sverige, till skillnad från många andra länder, inte behöver betala extrema räntekostnader. Makroförutsättningarna är därför utmärkta. Utvecklingen i Sverige visar också att länder inte är dömda att fortsätta på samma sätt för alltid.

AI kommer nu att ta över arbetsuppgifter och disrupta, som det så vackert heter, gamla affärsmodeller. Samtidigt kan tekniken skapa nya jobb, göra företag mer produktiva och lägga grunden för verksamheter som ännu inte finns. Kreativ förstörelse är stundtals obehagligt. Alternativet är stagnation.

Europa är inget hopplöst industrimuseum. Sverige visar det. Vi har under de senaste 30 åren skapat bättre förutsättningar för entreprenörer, för kapitalister och för nya företag. Låt oss hoppas att denna miljö överlever politiska val och andra prövningar. Och tänk vilka möjligheter som uppstår om andra europeiska länder kopierar Sverige. Europa – yes we can!