Niklas Ekdal: Ju fler miljardärer, desto bättre

Sommaren 1999 landade en debattartikel med sällan skådat genomslag. ”Vi kapitalister tackar löntagarna för allt de avstått”, skrev finansmannen Robert Weil. Textens mest citerade stycke löd:

”Tack till de många som avstått nästan allt för att vi kapitalister skulle få alltför mycket! Men nu är kapitalets fest med största sannolikhet snart över och vi kommer nog aldrig mer att få uppleva något liknande igen.”

Prognosen framåt skulle visa sig för pessimistisk – i dag har Sverige dubbelt så många dollarmiljardärer som vi hade kronmiljardärer på 90-talet – men Robert Weils historieskrivning träffade onekligen en nerv. Under 1980- och 1990-talet växte svensk ekonomi med mindre än 2 procent om året me­dan börsen avkastade 16 procent i snitt.

Kapitalägarna fick (och får) en mycket större del av kakan än löntagarna. Enligt Robert Weil kunde ägarklassens framgång bli självförstörande, om de breda lagrens köpkraft och därmed tillväxten hölls tillbaka.

Valåret 2026 kan man konstatera att regeringen instämmer till hälften i analysen. Lågkonjunktur har fått motivera saftiga stimulanser för vanligt folk. Omfördelningen sker dock inte från ”de rika” via höjda skatter, utan från kommande generationer via underskott i statsfinanserna.

Har då Sverige för många eller för få miljardärer? Efter några år med kulturkrig och identitetsfrågor i centrum är det nästan skönt att en begriplig höger–väns­ter-konflikt bubblar på dagordningen.

Den enes rättvisa är den andres konfiskation. Kruxet med socialismen är att ”du förr eller senare får slut på andra människors pengar”, för att citera Margaret Thatcher. Kruxet med kapitalismen är att ”lönearbete skapar kapitalet – alltså den egendom som exploaterar löne­arbetet”, för att citera Karl Marx.

Länder som Storbritannien, Tyskland och Sverige är levande bevis för att båda hade rätt. Välfärdsstat och facklig organisation är kraftfulla mekanismer för fördelning, där kontraktet omförhandlas i varje parlamentsval och avtalsrörelse. Samtidigt visar dyrköpt erfarenhet hur ohämmad vänsterpolitik kan jaga investeringar och jobb på flykten.

Inte ens Karl Marx betraktade rikedom i sig som problemet. Kärnan för honom var maktbalansen, alltså relationen mellan den som äger kapitalet och den som bara har sin arbetskraft att sälja.

I London – där marxismens fader levde och dog – är frågan politiskt hetare än på länge. Enligt tankesmedjan Adam Smith Institute har seg tillväxt och fientlig skattemiljö redan nackat gåsen som värper guldäggen. Jämfört med 2024 har Storbritannien 35 000 färre invånare med nettoförmögenhet över 1 miljon pund, det lägsta antalet sedan 2008, en minskning med 7 procent på två år.

Går Sverige åt samma håll efter valet? Här har den genomsnittliga medborgarens förmögenhet sjudubblats sedan 1980. Under samma period har antalet miljardärer blivit 100 gånger fler, från en handfull familjer till över 500 personer.

En framgångssaga för historieböckerna eller en orättvisa att fixa med höjda skatter? Frågan förtjänar ideologisk debatt. Men i den bästa av världar skulle magkänslan delegeras till experter, i form av en kapitalkommission som sakligt balanserar legitimitet och effektivitet.

En given kandidat vore ekonomiprofessorn Daniel Waldenström som forskat i frågan. Nästa finansminister borde slå en signal till honom, oavsett vem det blir.