Niklas Ekdal: Vi borde lyssna på Gorbatjov

Varför kollapsade Sovjetunionen 1991, och vad kan den fria världen lära av exemplet? Efter sommarens klimatlarm behöver läxan uppdateras.

Den amerikanske presidenten Ronald Reagan älskade att berätta historier om planekonomin, som den där sovjetmedborgaren betalar i förskott för en bil, klar att levereras tio år senare.

“Ska jag hämta på förmiddagen eller eftermiddagen?” frågar den stackars mannen.

“Vad spelar det för roll om tio år?” säger funktionären.

“Jo, för att rörmokaren kommer på morgonen.”

Kommunismens kösamhälle var groteskt. Men det fanns en ännu mer fundamental förklaring till Sovjets bankrutt: rovdriften på miljön.

Fyrtioårsminnet av kärnkraftshaveriet Tjernobyl har fått stor uppmärksamhet. Det exponerade en rutten stat med skakig teknik, diffust ansvar och mörkläggning som kostade många liv.

Vad färre minns i dag är att olyckan inte kom ensam. Världsrevolutionens självutnämnda kraftpaket var ett förgiftat Mordor hela vägen från Östersjön till Stilla havet.

Den väldiga Aralsjön ersattes av ett toxiskt moln när floder avleddes för bomullsproduktion. Regionerna Irkutsk och Krasnojarsk blev helveten på jorden då råvarujakten skulle matcha femårsplanerna. Den tunga industrins Tjeljabinsk var ett kemiskt och radioaktivt laboratorium, med invånarna som försöksråttor. Norilsk satte världsrekord i lungcancer.
Listan kan göras oändlig. Kollektivjordbrukens ineffektivitet kompenserades med ofattbara mängder bekämpningsmedel och konstgödsel, ändå tvingades Ryssland importera mat.

Allt var logiska resultat av socialism, korruption och censur. Medan sovjetmedborgare hostade blod och såg naturen dö omkring sig gick väst i motsatt riktning, med renare luft och vatten.

I min barndoms Östergötland på 70-talet fick man varken bada eller fiska i Kisasjön. Pappersbruk, sågverk och avlopp hade skapat en övergödd kvicksilversoppa. Numera är det bara att dyka i.

Bilden är densamma i alla demokratiska länder. Fri information och politisk representation gjorde att allmänintresset frisk miljö – åtminstone lokalt – utklassade ekonomiska särintressen.

Paul McCartneys älskade flod Mersey som flyter från Manchester till Liverpool, genom den industriella revolutionens hjärta, har blivit ett vatten där laxar åter hoppar i stället för ett avloppsdike. “Days we left behind”, som den 84-årige “Macca” sjunger på sin senaste briljanta singel.

Storbritannien uppfann inte bara industrikapitalism och pop utan har även producerat det viktigaste dokumentet om klimatfrågan. Sternrapporten 2006 konstaterade att 1 procent av global bnp skulle räcka för att avvärja följderna av global uppvärmning. Passivitet skulle kapa minst 20 procent.

Tjugo år senare har vi facit. Extremväder dödar inte bara människor direkt och styr om turistströmmar. Det slår mot tillväxten när skogar brinner, livsmedelsproduktion sjunker, transporter försvåras, inflation eldas på, kärnkraftverk vid uttorkade floder stänger.

All politik är lokal medan ekologi och ekonomi är globala. Här finns den infernaliska förklaringen till att Sternrapporten, i stort sett, talade för döva öron. Varje land har sina ursäkter, alla kan peka på alla andra, när det är summan av utsläpp som räknas.

Som den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov konstaterade: “Historien straffar den som kommer för sent.”