Fredrik Strage: Madonna är vampyren som vägrar dö

I november 2017 delade Madonna ett klipp där hon sjöng Between the bars, en ledsen låt av den ännu ledsnare indieartisten Elliott Smith. Hon satt hemma i vardagsrummet, mitt i natten, klädd i pyjamas och hornbågade glasögon, och slog trevande ­ackord på en akustisk gitarr. Det såg ut som om hon haft svårt att sova och sjöng en vaggvisa för sig själv. Den lilla videon var intim på ett sätt som Madonna sällan brukar vara. Fans började fantisera om en unpluggedskiva där hon gjorde akustiska tolkningar av sig själv och skalade bort det det flärdfulla och skandalösa. Det vore väl en värdig fortsättning på karriären?

Kanske det, men att åldras med värdighet har aldrig varit Madonnas grej. Hon vägrar att bli en så kallad heritage act som levererar nostalgisk underhållning. Hon vill nå den unga publiken, även om hon framstår som en mamma (eller med tanke på att hon snart fyller 70, mormor) som tar över tonårsdiscot. Hon betraktar inte artisterna i sin egen generation (eller ens de följande två–tre generationerna) som konkurrenter utan vill tävla mot popstjärnorna som är populära 2026. Därför gör Madonna en duett med den 39 år yngre Sabrina Carpenter och gästar den senares gig på Coachella – ungefär som hon 2012 dök upp när den 29 år yngre Avicii spelade på Ultrafestivalen i Miami.

Madonna har i decennier anklagats för att parasitera på andra artister. Och ibland har hon liknat en vogueande vampyr som suger livskraften ur andra. Hånglet med Britney Spears och Christina Aguilera (som båda hyllades som ”den nya Madonna” i början av 00-talet) på en MTV-gala 2003 framstår i efterhand som en dödskyss för de yngre sångarnas karriärer. Särskilt bra går det inte heller för Nicki Minaj och MIA som var unga alibin i hennes Super Bowl-show 2012.

Madonna är fortfarande den bäst säljande kvinnliga artisten någonsin (och den sjätte bäst säljande av alla efter Beatles, Michael Jackson, Elvis Presley, Elton John och Queen, som är döda eller pensionerade). Men nu har det gått 14 år sedan hon hade en topp 10-hit i USA och Taylor Swift anses vara drottningen av pop – Madonna är snarare en kuriositet vars skönhetsingrepp diskuteras mer än hennes musik. Kanske är det därför hennes nya album, som släpps den 3 juli, blir en uppföljare till hennes senaste odiskutabla mästerverk: Confessions on a dancefloor från 2005. På Confessions II hon tar hjälp av samma producent som sist, Stuart Price, och återvänder till samma tema: dansgolvet som en helig plats där man kan finna (och uppfinna) sig själv.

I kortfilmen Confessions II förföljs Madonna av maskerade kamerakvinnor i stilettklackar och fetischliknande steadicamvästar. Madonna rör sig mellan dansare som skjuter laserstrålar från sina skrev, genom en myllrande klubb där Sabrina Carpenter kryper kattlikt som hon själv gjorde i Express yourself-videon, in på toan där hon blåser bort svett med handtorken som hon gjorde i sin första stora filmroll (Desperately seeking Susan). Hon sjunger Danceteria, en låt döpt efter klubben i New York där hon gjorde sina första framträdanden, och möter levande och döda vänner. Till de senare hör konstnären Martin Burgoyne, som gjorde omslaget till hennes första singel Everybody, och dansläraren Chri­stopher Flynn, som gav henne mod att flytta från Detroit till New York 1978. Båda dog i aids. En låttitel av The Miracles, som också kom från Detroit, poppar upp i huvudet: I gotta dance to keep myself from crying.

Kortfilmen avslutas med att en kamerakvinna tar av sig masken och visar sig vara Lourdes Leon, Madonnas dotter. Cut, bitch, säger Lourdes men varken hon eller någon annan lär få Madonna att gå i pension.