Karl Wennberg: Evidens är också en jämlikhetsfråga

Rösten bryter tystnaden i Alvar Aalto-salen i Helsingfors: “Ni ekonomer borde skämmas! Ni behöver ta ansvar för vad ni säger. Inte allt kan mätas, och vad blir resultatet av allt mätande?”

En uppbragd utbildningsvetare skräder inte orden när hon kritiserar en hälsoekonom som just pratat om vikten av att följa upp barns hälsa och vad den betyder för deras framtida inlärningsförmåga. Ekonomen verkar ta det hela med fattning och svarar:

“Detta är viktiga frågor att diskutera. Men vi bör komma ihåg att om vi inte mäter och följer upp är det sannolikt inte dina eller mina barn som blir lidande. Det är barnen från fattiga miljöer.”

Varför råkar utbildningsforskare med olika bakgrund så ofta i luven på varandra? Och hur påverkar de vetenskapliga diskussionerna utbildningspolitiken och skolans praktik? Under de senaste 20 åren har få frågor varit lika omstridda i svensk utbildningspolitik som relationen mellan forskning och praktik. Alla är överens om att skolan ska vila på vetenskaplig grund. Ändå råder det oenighet om vad det egentligen betyder.

Dualistiskt perspektiv

På ytan framstår konflikten ofta som en metodstrid mellan kvantitativ och kvalitativ forskning. I grunden handlar den om två skilda perspektiv. Det ena betraktar utbildning som ett socialt och kulturellt fenomen. Det andra vill ge beslutsfattare och lärare bästa möjliga kunskap om vilka undervisningsmetoder och insatser som förbättrar elevers lärande. Båda perspektiven behövs. Problemet uppstår när den ena traditionen får dominera.

Internationellt har utbildningsforskningen utvecklats ur flera vetenskapliga traditioner. Psykologi, kognitionsvetenskap och experimentell forskning har länge spelat en central roll för att besvara frågor om hur elever lär sig och vilka undervisningsmetoder som ger bäst resultat. I Sverige kom pedagogikämnet däremot i hög grad att formas av hermeneutik, kritisk teori och läroplansteori. Fokus försköts från jämförelser av olika undervisningsformers effekter till att tolka utbildningens sociala och kulturella sammanhang.

Om den professionella verktygslådan främst består av tolkningar och perspektiv kan yrkeskåren försvagas eller splittras. Detsamma gäller forskningen. Den vetenskapsteoretiska konflikten existerar i dag både mellan och inom akademiska institutioner, liksom mellan avdelningar.

“Jag är ensam på min arbetsplats, trots anslag och utmärkelser. Mina kolleger verkar tycka jag är dum eller omoralisk som tror att det går att experimentellt testa om vi kan stärka elevernas resultat. Det här vågar vi inte prata högt om”, säger en biträdande lektor i förtroende.

Akademin bygger till stor del på osäkra meriteringstjänster. Kollegernas och chefens förtroende är avgörande för den som vill få en fast tjänst. Därför anpassar sig många till den dominerande kulturen, och nya forskare socialiseras in i den.

Det här är inte bara en akademisk fråga. Om skolan inte systematiskt följer upp elevers kunskapsutveckling eller utvärderar effekten av olika arbetssätt försvinner inte skillnaderna mellan elever – de blir bara mindre synliga. Forskning visar att bristande uppföljning framför allt drabbar elever från studieovana och socioekonomiskt svagare hem. Resursstarka familjer kan ofta kompensera med läxhjälp, skolbyten eller privat stöd. Andra elever är mer beroende av att skolan själv upptäcker när undervisningen inte fungerar. Att avstå från mätning och “evidens” kan alltså förstärka ojämlikheten. I Sverige har även betydelsen av föräldrars bakgrund för elevers studieresultat också ökat över tid.

Hur hamnade Sverige här?

Konflikten blev tydlig när Skolforskningsinstitutet bildades 2015. Ambitionen var att, likt Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, systematiskt sammanställa forskning och ge lärare ett bättre kunskapsunderlag. För många forskare var det ett naturligt steg mot en mer evidensbaserad skola. Andra uppfattade det som en alltför teknisk syn på undervisning, där lokala sammanhang och professionellt omdöme riskerade att hamna i skymundan.
När Riksrevisionen 2025 granskade skolmyndigheternas arbete var kritiken tydlig: Statens arbete med att säkerställa att skolan vilar på vetenskaplig grund är splittrat och metodologiskt svagt. Myndigheterna använder olika metoder att värdera forskning, ansvarsfördelningen är oklar och lärare lämnas ofta att själva avgöra vad som utgör god evidens. När kunskapsunderlagen blir otydliga ökar risken att undervisningen i stället formas av tillfälliga trender, konsulter eller pedagogiska modevågor. Samma konflikt uppkom även i år i och med framtagandet av nya nationella läroplaner, där akademiker med vitt skilda perspektiv träter om vilka pedagogiska metoder som bäst gynnar elevernas lärande.

Hur hamnade Sverige här? En förklaring är lärarutbildningarnas utveckling. Under flera decennier har utbildningsvetenskapen vuxit fram i nära relation till läraryrket. Forskningens uppgift blev att hjälpa lärare att förstå och reflektera över sin praktik, snarare än att systematiskt undersöka vilka undervisningsmetoder som ger bäst resultat. Lärare behöver professionellt omdöme och undervisning kan aldrig reduceras till enkla manualer. Men om frågor om förståelse helt får dominera riskerar frågor om effekt att hamna i skymundan. Då blir det också svårare att bygga upp en gemensam kunskap om vilka arbetssätt som leder till bättre resultat.

En större vetenskaplig pluralism

Det märks inte minst i lärarutbildningen. Många nyexaminerade lärare vittnar om att de fått goda verktyg för att reflektera över skolans samhällsuppdrag. Däremot har de fått betydligt mindre träning i att värdera forskning om undervisningsmetoder och använda evidens för att utveckla sin praktik. Följden blir att varje lärare i hög grad förväntas hitta sin egen väg genom ett spretigt forskningslandskap. Men professionellt omdöme och vetenskaplig evidens är inte varandras motsatser. Flera länder har försökt förena dessa perspektiv. Organisationer som Education Endowment Foundation i England och liknande kunskapscentrum i Danmark, Nederländerna, Norge och USA sammanställer forskning om undervisningens effekter, utan att göra anspråk på att ersätta professionell bedömning. De erbjuder ett beslutsunderlag – inte färdiga recept.

Sverige behöver sannolikt fler sådana kunskapsbärande institutioner och en större vetenskaplig pluralism. Hermeneutiska perspektiv kommer även fortsättningsvis att vara viktiga för att förstå utbildningens sociala och kulturella dimensioner. Men när staten ska ge nationella rekommendationer måste ansvariga kunna väga olika forskningsresultat mot varandra och bedöma vilka insatser som har starkast stöd.

Det handlar inte om en konflikt mellan humanism och mätning. Frågan gäller vilket ansvar utbildningssystemet har gentemot de elever som är mest beroende av att skolan fungerar. Om vi inte mäter, följer upp och utvärderar undervisningen riskerar vi inte bara att få mindre kunskap om skolan – vi riskerar också att svika de elever som behöver den mest.