Erik Angner: Därför spelar var du promenerar roll

Den franske existentialistiske filosofen Jean-Paul Sartre hatade naturen. Han såg den som ett akut hot – en formlös och homogen massa som låg på lur i väntan på att sluka civilisationen hel. Han avskydde landsbygden, där växterna bredde ut sig och insekterna svärmade. Den enda orörda natur han kunde tolerera var steril: ett spegelblankt hav eller en slät sandöken.

Jean-Paul Sartres inställning är mig helt främmande. Jag gissar att många av Finansmagasinets läsare känner likadant.

Nu under semestern är vi många som nästan bokstavligen kastar oss ut i skog och mark. Själva naturen är ofta gratis, men den svenska friluftssektorn genererar ändå ett ekonomiskt värde i 150-miljardersklassen. När jag tänker tillbaka på de allra största ögonblicken i mitt liv inser jag att en förvånansvärt stor del av dem utspelade sig utomhus. Och det är inte bara de stora äventyren – vandringen på Island eller seglatserna över Medelhavet. Det är också fester i det gröna, skogspromenader med barnen och den sista cykelturen med min pappa innan han dog.

Lyckoforskningen ger stöd åt uppfattningen att natur och lycka hör ihop. En stor studie från Storbritannien pingade människors mobiler slumpmässigt under dagen och samlade på så sätt in både gps-koordinater och uppgifter om deras välbefinnande. I genomsnitt var de 22 000 deltagarna lyckligare utomhus än inomhus. De var dessutom tydligt lyckligare ute i naturen än i stadsmiljö. Effekten var speciellt stark i havsnära miljöer.

Det är lätt att tänka sig en annan förklaring. Kanske är det friska och lyckliga människor som oftare väljer att vistas i naturen, medan sjuka och deprimerade stannar hemma. Eller kan verkligen naturen vara så bra för oss?

Marc Berman är professor vid University of Chicago och grundare av miljöneurovetenskapen, forskningsfältet som undersöker hur naturen påverkar våra hjärnor – och hur våra hjärnor påverkar vårt sätt att uppleva naturen. I boken Nature and the mind, som kom ut förra året, menar han att svaret är ett rungande ja.

I en studie från 2008 erbjöd Marc Berman studenter möjligheten att ta en promenad mot betalning. Hälften av deltagarna gick knappt fem kilometer i en park, medan andra hälften promenerade lika långt i stadsmiljö. De som gick i naturen kom tillbaka på bättre humör än de andra. Men den stora förbättringen gällde deras kognitiva förmåga. Forskarna testade deltagarnas arbetsminne genom att låta dem memorera talserier och att upprepa dem baklänges. De som promenerat i stadsmiljö uppvisade ingen förbättring. Men de som traskat i naturen blev hela 20 procent bättre!

Naturen gör oss inte bara på bättre humör, utan också bättre på att tänka. 20 procent kanske inte låter så mycket. Men den som kan arbeta 20 procent mer effektivt hinner i praktiken utföra ungefär ett extra dagsverke i veckan.

Uppföljande studier bekräftar bilden. Det krävs inga stora äventyr för att uppleva de positiva effekterna. Ett kort varv runt närmaste stadspark räcker gott. Promenaden behöver inte heller ske till fots. En tur i rullstol fungerar lika bra. Man behöver inte ens tycka om att vara i naturen. Personer som aktivt ogillar naturen blir visserligen inte på bättre humör när de tvingas vistas där, men även de får förbättrade kognitiva förmågor efteråt. Till och med Jean-Paul Sartre hade kunnat vara lite piggare om han gått ut i skogen mer.

En skogspromenad ter sig som en av de mest kostnadseffektiva insatserna för mental hälsa. Naturen är tillgänglig för nästan alla. En stund utomhus kostar i princip ingenting och riskerna är små. Visserligen kan någon bli stungen av en geting eller ramla och bryta armen. Samma sak kan hända hemma i sovrummet också.

Hur förklarar man då naturens välgörande effekter?

Marc Berman menar att svaret finns i vår uppmärksamhetsförmåga. Nästan alla mänskliga handlingar kräver ett visst mått av uppmärksamhet. Den riktade uppmärksamheten är den sort vi har kontroll över. Den gör det möjligt att koncentrera sig på en uppgift och att hålla känslomässiga impulser och andra störningsmoment i schack. Problemet är att den riktade uppmärksamheten är en begränsad resurs. Förr eller senare blir vi mentalt uttröttade.

Samtidigt lever vi i en värld där kraven på vår uppmärksamhet är större än någonsin. I hem och på arbetsplatser omges vi av så många manicker som piper och plingar att signalvärdet nästan försvinner. Men allt som pickar och pockar utmanar vår riktade uppmärksamhet och uttömmer vår förmåga att hålla emot. Som en följd blir vi distraherade, irriterade och impulsiva. Vi blir oförmögna att tänka klart och agera långsiktigt.

Vad naturen gör är att den hjälper oss återställa den riktade uppmärksamheten. Berman beskriver naturen som ”mjukt fascinerande”. Den fångar vår uppmärksamhet utan att överbelasta den. Den håller våra sinnen vakna och lämnar samtidigt utrymme för dagdrömmar. Jag tänker på hur lätt det är att sitta i timmar och betrakta ett öppet hav eller en öppen eld. Havet och elden är alltid i rörelse, men förblir ändå desamma. Det är precis vad som krävs för att återställa vår riktade uppmärksamhet. Sömn fyller för övrigt en liknande funktion.

Teorin förklarar inte bara varför naturen är så bra för oss, utan också varför mer frekventa, mindre märkvärdiga utflykter är bättre än färre, mer spektakulära. Zip-lining i Amazonas är jättekul, men det är knappast mjukt fascinerande. Teorin förklarar också varför vi har en tendens att underskatta effekterna av en naturpromenad. Det faktum att en kort naturpromenad kanske inte alltid framstår som någon stor upplevelse är precis vad som gör den så effektiv.

Miljöneurovetenskapen påminner oss om att ta hand om den natur vi har, inte minst den som är mest tillgänglig. Vetenskapen kan också påminna oss om att med gott samvete ta en promenad ibland. Den som någon gång fastnar i arbetet framför skärmen kan vinna på att gå ut en stund. Och den som har förmånen att tillbringa semestern på landet kan glädjas i förvissningen att det inte bara känns bra – det gör gott också.