Johanna Möllerström: Meritokratins blinda fläck

En stor majoritet av världens befolkning ställer sig bakom en – åtminstone vid första anblicken – enkel rättviseprincip: den meritokratiska. Grundtanken är att prestation, arbete och ansträngning ska belönas, snarare än tur. Samsyn kring principer är ovanlig, men meritokratin (som jag skrivit om tidigare) upplevs av de flesta som intuitivt riktig och rättfärdig. Den har till och med kallats det närmaste världen i dag kommer en global religion.

Min forskning handlar om rättvisepreferenser i allmänhet och meritokratiska preferenser i synnerhet.

Principen kan låta okomplicerad, men kan ibland bli svår att tillämpa i praktiken. Hur människor agerar i sådana situationer är ett av mina forskningsområden. Vad gör personer som ser sig som meritokrater och vill åstadkomma en meritokratiskt rättvis resursfördelning när de ställs inför situationer där det är svårt att avgöra vad som faktiskt är det mest meritokratiskt riktiga att göra?

Vi låter ett tankeexperiment illustrera:

Föreställ dig två låg- och mellanstadieskolor i två olika förorter. I den ena råder lugn och studiero, i den andra präglas vardagen av bus. På den första kan de duktiga lärarna fokusera på att stödja, uppmuntra och inspirera till lärande, på den andra går mycket tid åt till att upprätthålla ordningen, trots att lärarna är minst lika kompetenta.

Ur barnets perspektiv är de flesta överens om att den första skolan ger bättre förutsättningar. Lika många är överens om att skolplaceringen i praktiken avgörs av ren tur. Det är resultatet av det lotteri det innebär att födas. Ingen har kontroll över i vilken del av världen, i vilket land eller i vilken stad ett barn föds och växer upp. Ett barn kan inte heller påverka sina föräldrars utbildningsnivå, boendesituation eller ekonomi.

Ur ett meritokratiskt perspektiv finns därför starka skäl att inte belöna den tur som följer av att växa upp nära en välfungerande skola i stället för en mindre fungerande. Gott så.

Svårigheterna uppstår när tur och ansträngning sammanfaller. Anta att en elev som haft tur med skolmiljön också arbetat mycket hårt, medan en elev med sämre skolmiljö dessutom har ansträngt sig mindre. Vem bör då belönas enligt meritokratins logik? Den ena har både tur och arbetsinsats på sin sida, den andra saknar bådadera. Den enkla principen blir plötsligt svår att tillämpa.

I en nyligen publicerad studie undersöker jag en sådan situation tillsammans med min medförfattare Puja Bhattacharya från University of Arkansas. Vi genomförde ett ekonomiskt experiment där två deltagare paras ihop – låt oss kalla dem person A och person B. Person A utför en enkel arbetsuppgift i en minut medan person B väntar. Därefter får deltagarna veta att de tilldelats pengar för minuten – och att person A har fått sju gånger mer än person B.

En tredje deltagare, som kan kallas omfördelaren, avgör sedan om ojämlikheten ska bestå eller justeras. Omfördelaren får en fast ersättning och påverkas alltså inte ekonomiskt av utfallet. Uppgiften är att fatta ett beslut utifrån den egna uppfattningen om rättvis fördelning. Det är just den bedömningen vi analyserar.

Experimentet genomfördes i flera versioner där deltagarna slumpades till olika upplägg. I en variant hade personerna förtjänat sina roller. De utförde först en annan enkel uppgift, och den som löste den snabbast blev person A. I den versionen omfördelade deltagarna bara lite grann. De flesta ansåg att det var rimligt att person A fick betydligt mer, eftersom rollen byggde på prestation.

Kopplingen till skolexemplet blir tydlig i en annan version. Där avgjordes rollerna i stället av tur – ett lotteri där båda hade lika stor chans att bli person A. Uppföljningsfrågor säkerställde att omfördelarna förstod att arbetsfördelningen inte berodde på val utan enbart på slump.

Person A fick ändå behålla klart mer. Omfördelarna jämnade visserligen ut skillnaderna något mer än i prestationsvarianten, men resonemangen var desamma: den som arbetat borde få mer betalt, även när möjligheten att arbeta enbart berodde på tur. Vi mätte också hur ansträngande uppgiften upplevdes. Bedömningarna visade att omfördelarna inte bara ville kompensera den som arbetat för besväret, utan ofta överkompensera – eftersom arbete i sig ansågs förtjäna belöning.

Studien genomfördes med tusentals deltagare i både USA och Sverige och publicerades i Review of Economics and Statistics. Mönstren var anmärkningsvärt lika i de två länder vi undersökte, och statistiska analyser visade inga signifikanta skillnader.

Och vad är då slutsatsen av detta? Att våra meritokratiska preferenser är oerhört starka. Människor vill belöna arbete så gärna att de gör det även när arbetsinsatsen i praktiken avgjorts av ett lotteri.

Studien tar inte ställning till om detta är önskvärt. Argument finns åt båda håll. En tolkning är kritisk: människor vill premiera ansträngning men bortser från att skillnader i ansträngning ibland beror på slump. En annan tolkning är mer pragmatisk: samhällen och levnadsstandarder bygger på att människor arbetar. En stark vilja att belöna arbete – även när tur spelar stor roll – kan därför spegla en intuitiv förståelse av hur avgörande arbetsinsatser är.