Johan Norberg: Så trollar statistiken fram fler fattiga svenskar

Häromveckan rapporterade Aftonbladet, Dagens Nyheter och många andra medier att den globala fattigdomen ökar. Enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP har antalet människor i akut fattigdom ökat med 51,5 miljoner sedan förra årets rapport, fick vi veta.

Uppgiften kom från en studie av ”multidimensionell fattigdom” i 108 länder. Den mäter inte inkomster, utan sådant som undernäring och tillgång till rent vatten, utbildning och elektricitet.

Men nästan en tredjedel av ökningen beror inte på ökad fattigdom, utan på att befolkningen vuxit. Och om det vi vill mäta är fattigdom snarare än befolkningsstorlek bör vi undersöka risken att leva i fattigdom, vilket fångas av andelen fattiga, inte av antalet.

UNDP:s tabeller visar att andelen fattiga minskar nästan överallt. Sedan förra rapporten har organisationen bara gjort nya studier i 13 länder. I 5 av dem minskade fattigdomen och i 7 kunde ingen statistiskt säkerställd förändring konstateras. Fattigdomen ökade tydligt bara i ett land – Nigeria. En stor del av den ökningen beror på nya, mer heltäckande undersökningar av hur många som var fattiga i Nigeria redan tidigare.

Justerar vi för befolkningstillväxten och enbart använder jämförbara uppgifter krymper den beräknade fattigdomsökningen från 51,5 miljoner till cirka 170 000 människor. Samtidigt har den genomsnittliga andelen fattiga i de 13 nyligen undersökta länderna minskat med ungefär 7 procent.

Det är faktiskt pinsamt, både för UNDP och de medier som okritiskt ekar budskapet. Det finns verkliga tecken på att den otroliga fattigdomsminskningen sedan 1981 – från 47 procent till 10 procent, enligt Världsbanken – håller på att bromsa in i en värld av krig, handelskrig och inflation. För att analysera det behöver vi tillförlitlig statistik, inte politiskt användbart siffertrixande.

Problemet finns även här hemma. I början av året kunde Svenska Dagbladets läsare på nyhetsplats finna rubriken ”Dramatisk ökning av fattiga svenskar” och på ledarplats ”Fattigdomen minskar”. Båda hänvisade till Statistiska centralbyrån, SCB.

Förmodligen har vi inte någon dramatisk ökning av antalet fattiga. Däremot har vi en dramatisk ökning av antalet fattigdomsmått – och de pekar åt olika håll. Förvirrande nog har SCB både en mätserie för ”låg inkomststandard” och en för ”låg ekonomisk standard”, trots att de mäter helt olika saker.

Låg inkomststandard är ett absolut mått som bygger på registerdata. Det visar hur många som har så låga inkomster att de inte täcker nödvändiga utgifter som mat, boende, barnomsorg och lokala resor. Mellan 2011 och 2024 minskade den andelen från nästan 7 procent till knappt 4 procent. Det är historiskt lågt. År 2000 var motsvarande andel på över 12 procent.

Men om vi i stället studerar SCB:s ”låg ekonomisk standard” hoppar fattigdomen upp till 13 procent. Det är nämligen inte ett absolut begrepp, utan ett mått på relativ fattigdom.

Gränsen går vid en inkomst som understiger 60 procent av medianinkomsten.

Sådana relativa mått lyckas med konststycket att göra Belarus och Egypten mindre fattiga än Sverige. Faktum är att Niger – ett av världens fattigaste länder – har en lägre andel fattiga med detta mått. Invånarna där är nämligen jämlikt fattiga, medan vi svenskar är ojämlikt rika.

Som SCB själva skriver: ”Indikatorn mäter egentligen inte välstånd eller fattigdom, utan låg inkomst i förhållande till andra invånare i landet, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära att individen har en låg levnadsstandard.” Ja, för varför i hela världen skulle någon kunna förväxla ”låg ekonomisk standard” med ”låg levnadsstandard”?

Men inte heller andelen relativt fattiga har ökat. Mellan 2011 och 2024 minskade den marginellt från 13,5 till 13,1 procent.

Just som du kanske tror att du börjar begripa detta kastar SCB in ett tredje mått: ”materiell och social fattigdom”. Till skillnad från de tidigare måtten bygger det inte på registeruppgifter, utan på enkätundersökningar.

Svenskar tillfrågas regelbundet om de har råd med en rad olika utgifter – från bil, fritidsaktiviteter och en veckas semester till att ersätta utslitna kläder och möbler. Den som uppger sig inte ha råd med 5 av 13 poster anses leva i fattigdom.

Här hittar vi till slut ett mått som visar en klar försämring. Efter att under flera år ha legat mellan 3 och 4 procent ökade andelen från 3,5 till 6,9 procent mellan 2021 och 2025. Det är därför vi den senaste tiden har kunnat läsa rubriker om att fattigdomen i Sverige har fördubblats.

En förklaring är att vi just har genomgått en period med svår inflation, då priserna på nästan allt har ökat. Å andra sidan har löneökningar, skattesänkningar och prisindexerade bidrag faktiskt kompenserat för prisökningarna över tid. Det är ett verkligt mysterium: SCB:s register visar att våra inkomster räcker till alltmer av de nödvändiga utgifterna, men när de intervjuar oss säger vi att de räcker till allt mindre. Hur går det ihop?

Nationalekonomen Andreas Bergh menar att den högljudda debatten om prisökningar kan ha fått oss att fokusera mer på stigande kostnader än på att inkomsterna samtidigt stärkts. Vi människor är helt enkelt mer lättdistraherade än databaser är.

Han pekar också på en förändring av metoden. Före 2022 genomfördes intervjuerna per telefon, men sedan dess används också webbenkäter. SCB noterar att telefonintervjuer påverkas av ”social önskvärdhet” – människor vill framställa sig själva på ett visst sätt. I skydd av nätets anonymitet känner de inte något behov av att skönmåla. En del av ökningen efter 2021 beror därför sannolikt på metodskiftet, vilket enligt SCB ”innebär att resultaten för dessa indikatorer inte bör jämföras med tidigare år”.

Den uppmaningen hade haft större tyngd om inte SCB självt ibland talade om ökningen utan att nämna reservationerna. Och de medier och kampanjorganisationer som använder siffrorna som slagträn i debatten bryr sig naturligtvis inte om det finstilta i metodbilagorna.

Sverige har alltså lyckats med den märkliga bedriften att under samma tid få färre fattiga, ungefär lika många fattiga och nästan dubbelt så många fattiga. Allt beror på vilket fattigdomsmått vi väljer.

Det är inget fel på att mäta fattigdomens olika dimensioner. Inkomster, självupplevda umbäranden och relativa ekonomiska positioner kan alla säga något viktigt. Problemet uppstår när vi ger alla mått samma namn och låtsas att de besvarar samma fråga.