Johan Norberg: Självförsörjning är en farlig fantasi

Drömmen om Sveriges nationella beredskap står mitt på frukostbordet, närmare bestämt i äggkoppen. För just ägg var Sveriges självförsörjningsgrad år 2022 otroliga 100 procent, enligt Jordbruksverket. Om samma nivå kunde nås för fler varor är det lätt att tänka att vi klarar livsmedelsförsörjningen även om kriget kommer.

Problemet är att siffran är missvisande, påpekar Livsmedelsföretagen i rapporten Recept för resiliens. Det krävs mer än höns för att producera ägg. Det krävs också foder, strömaterial, vatten och energi – och därmed elledningar, kraftverk och stora mängder komponenter och material. För att äggen ska nå konsumenten krävs även fordon och drivmedel.

”Försvinner en eller flera av dessa kritiska insatsvaror så kan vi inte producera ägg och försörjningsgraden sjunker snabbt mot noll”, konstaterar Livsmedelsföretagen.

Detta gäller något så till synes enkelt som ägg. Det mesta annat är betydligt mer komplext. Under pandemin beklagade sig många över att Sverige saknar en egen vaccinfabrik. Men vad spelar en fabrik för roll utan insatsvaror? Enligt Coalition for Epidemic Preparedness använder en vanlig vaccinfabrik 9 000 material från 300 leverantörer i 30 länder.

Tänk då tanken att varje land skulle producera sina egna halvledare. En enda maskin för produktion av avancerade mikrochip består av cirka 100 000 delar från ungefär 5 000 leverantörer.

Det här är skälet till att civilförsvaret är på väg bort från begreppet självförsörjning och i stället talar om försörjningsförmåga. Fokus ligger på hela kedjan, inklusive insatsvaror, tjänster och transporter.

Slutsatsen är enkel. Precis som varje hushåll får broschyren Om krisen eller kriget kommer borde varje beslutsfattare få ett exemplar av Adam Smiths frihandelsbibel The wealth of nations i brevlådan. Nästan allt vi använder är beroende av internationella leveranskedjor, och den viktigaste beredskapen är att skydda handelslederna.

Självförsörjning är inte bara en illusion – det är en farlig fantasi. De flesta kriser är regionala, oavsett om det handlar om översvämningar, skogsbränder, terrorattentat, invasioner eller epidemier. Ju mer produktionen koncentreras geografiskt, desto mer slås ut om krisen slår till.

Det gäller även salmonella, fågelinfluensa och newcastlesjuka, som har drabbat Sverige de senaste åren. Gårdar spärras av, höns avlivas och produktionen ligger nere tills nya värphöns från osmittade uppfödare sätts in. Under tiden har importägg räddat frukosten. Resultatet blev att självförsörjningen föll från de omhuldade 100 procenten till 87 procent år 2024.

Även globala pandemier slår olika hårt mot olika delar av världen vid olika tidpunkter. I motsats till en vanlig föreställning var det ekonomier som var djupt integrerade i internationella värdekedjor som anpassade sig snabbast under pandemin. Företag med många leverantörsrelationer kunde styra om när vissa föll bort, medan aktörer med ett fåtal leverantörer snabbt hamnade i kris. Till och med leveranserna av halvledare ökade kraftigt under pandemin, det var bara det att efterfrågan ökade ännu snabbare när vi behövde hemelektronik för att sköta jobb och undervisning på distans.

Ett beroende av ett enskilt land är riskabelt, särskilt om det rör sig om en nyckfull, auktoritär stat. Västs beroende av Kina för viktiga jordartsmetaller är ett tydligt exempel, och det finns skäl att uppmuntra gruvor och förädling i väst. Men som en del av en bredare handelsstrategi kan faktiskt även en diktatur som Kina fylla en viktig funktion.

De som mest saboterade EU-länders tillgång till skyddsutrustning under pandemin var faktiskt andra EU-länder. Frankrike och Tyskland införde exportförbud under det mest kritiska skedet, och Frankrike konfiskerade till och med utrustning som transporterades genom landet.

Paradoxalt nog var det Kina som levererade mest. Efter att Kina importerat runt två miljarder ansiktsmasker för att hantera sitt eget utbrott öppnades fabrikerna, och på ett enda kvartal exporterades mer än tre gånger fler masker än den totala globala produktionen under hela 2019.

Förklaringen är inte att Kina är en pålitligare vän än Frankrike och Tyskland. Länder som ligger nära varandra drabbas ofta av samma kriser samtidigt och behöver samma produkter vid samma tidpunkt. Säkerhet byggs genom diversifiering, inte genom koncentration. ”Friendshoring” är därför en farlig frestelse i en värld där en gammal god vän plötsligt kan beslagta skyddsutrustning – eller hota Grönland med invasion.

Minst lika viktigt är ett fritt och flexibelt näringsliv på hemmaplan. Patrik Strömer, beredskapsexpert på Livsmedelsföretagen, har en innovativ idé om ”regelamnesti”:

När Ryssland invaderade Ukraina uppstod akut brist på solrosolja. Företagen skulle kunna ersätta den med andra vegetabiliska oljor, men EU:s märkningsdirektiv kräver att exakt innehåll anges på förpackningen. Under krisen hade det tagit för lång tid att få fram nya förpackningar.

Livsmedelsverket meddelade att reglerna fortsatt gällde och att företagens ansvar för livsmedelssäkerheten låg fast. Samtidigt avstod myndigheten från kontroll av just solrosolja och andra ingredienser under den akuta fasen. Det gav företagen möjlighet att anpassa produktionen och avvärja bristen. Möjligheten till regelamnesti borde vara en central del av beredskapspolitiken. Varje ny reglering är annars ett ytterligare hinder för den improvisation som kriser kräver.

Glöm bilden av den stora, trygga staten som pekar med hela handen. Skälet till att Sverige har klarat kriser relativt väl är ett flexibelt och internationaliserat näringsliv, med mängder av handelsrelationer och frihet att anpassa sig. Beredskap handlar inte om att producera alla ägg hemma.

Winston Churchill, som visste ett och annat om krishantering, uttryckte det kärnfullt: ”Trygghet och säkerhet ligger i mångfald, och mångfald allena.”

Eller, för att låta äggen få sista ordet: lägg inte alla i samma korg.