Fredrik Strage: Varje hjärtslag gör ont – men hon räddar mig

1995
Telefonen ringer tidigt en lördag. "Hej! Det är Robyn!" säger en glad röst. "Du ska intervjua mig!" Jag förklarar för den 16-åriga popstjärnan, vars manager fått henne att ringa runt till journalister, att det inte är jag som bestämmer vad som publiceras i tidningen Pop. Ett halvår senare intervjuar jag henne för tidningen Billboard som vill ha en artikel om att den nya soulmusiken kommer från Sverige.
1996
Robyn uppträder på Lollipopfestivalen i Tullinge. Hennes ljusa, sträva röst är vacker men mellansnacket lämnar en del att önska: "Oj, jag har aldrig spelat för en så här stor publik förut. Kul att ni kunde komma! Okej, ha det bra. Använd kondom!"
1999
Mitt förhållande spricker. Varje hjärtslag gör ont. Märkligt nog är det hon som ringde fyra år tidigare som får mig att må bättre. "The harder the fall, the higher the bounce", sjunger hon i "Electric", den första Robyn-låt jag verkligen gillar.
2003
En brytpunkt för Robyn. Hon sjunger både "Far jag kan inte få upp min kokosnöt" med Lasse Berghagen på Skansen och inleder ett samarbete med avantgardeduon The Knife. Jag ser henne på ett regnigt Gröna Lund där hon värmer huttrande barnfamiljer med "Keep this fire burning".
2005
Före turnépremiären på Katalin i Uppsala rabblas Robyns cv upp i högtalarna. Hon har världsrekordet i Tetris, jobbade som consigliere åt maffian och tränare åt Bruce Lee, samt upptäckte atomklyvning och röntgenstrålning. Enligt en FN-förordning är hon förbjuden att bära tajta tröjor i internationellt luftrum eftersom hon är så het. När hon sjunger sin nya singel "Be mine" tror jag på alltsammans.
2010
Jag sveps med av en euforisk malström i publikhavet på Peace & Love-festivalen i Borlänge när Robyns "Konichiwa bitches" smyckas med pianoslingan ur The Cures "Close to me". För första gången hör jag tiotusentals fans stämma upp i "Dancing on my own". Det känns som att bevittna kröningen av en drottning.
2015
Klubbgig med Robyns projekt La Bagatelle Magique på Pride i Berlin. Innan hon gör entré uppträder tyska dragqueens utklädda till henne. De härmar koreografin i "Call your girlfriend"-videon men när de ska utföra Robyns graciösa kullerbytta druttar de på ändan. Några dagar senare intervjuar jag Robyn och hennes kapellmästare Markus Jägerstedt. Han nämner att han i skolan spelade piano när en tjej sjöng "Do you really want me".
– Och då tänkte du ”en dag ska jag spela den här låten med Robyn på riktigt...”? frågar jag.
– Exakt, ler Markus. Det var målet.
– Varför inte?! frågar Robyn. Jag förstår inte den här ironin.
– Indiefolk gillade inte direkt den låten, säger jag. Men Markus kanske inte var den indiefascistiska typen?
– Som du? frågar Robyn.
2018
Hemlig spelning i konsthallen Artipelag i Gustavsberg. Robyn låter publiken sjunga första refrängen i "Dancing on my own". Före andra versen tar hon en lång konstpaus medan hon slickar i sig fansens kärlek och gråter glädjetårar. Det blir en tradition.
2026
Mitt förhållande spricker. "This is where the shared experience ends", sjunger Robyn i sitt syntigt pulserande drama "Really real" och jag funderar på om jag någonsin relaterat lika mycket till en låt. Hon ställer in tre konserter i Globen på grund av svag biljettförsäljning och bokar i stället en kväll på 3Arena. Svenska medier drar igång en skadeglad kampanj som kulminerar när Aftonbladet åker till arenan tidigt på morgonen och konstaterar att det minsann inte är så många fans på plats. Hoppas ingen kommer dit, tänker jag. Då får jag ha henne för mig själv. Jag får alla rätt i Aftonbladets Robyn-test och följande omröme: "Antingen är du ett riktigt dunderfan, eller så är du faktiskt Robyn. Call your girlfriend och skryt." Om jag haft en girlfriend skulle jag ha gjort det. Aj, nu gör det ont igen. Men det känns bättre under konserten. Martha Åhlund, gift med Robyns samarbetspartner Klas Åhlund, beskriver henne på Instagram: "Du tar alla våra brustna hjärtan och förvandlar dem till ren, ofiltrerad elektricitet." Precis så fungerar hon, som en hjärtstartare, en defibrillator, en livräddare.
Kulturellt kapital
Kallsup, "Alldeles för nära" (album)
Drömsk sång och dånande gitarrer från Örebro.
Kajsa Grytt, "Tappade och höll" (singel)
Ljuvt vemod och mysig tvärflöjt med underskattad rockveteran.
"The popinjay cavalier" (kommande pjäs)
Den 18:e mars debuterar Quentin Tarantino som dramatiker på Phoenix Theatre i London. Sacha Baron-Cohen spelar huvudrollen i ett 1830-talsäventyr där det utlovas svärdsdueller! Biljetterna släpptes precis.
Fredrik Strage är musikjournalist och författare. Han var under många år krönikör på Dagens Nyheter – numera ser vi honom i bland annat EFN-programmen Saker och Ting och Mammons Rike.
Fredrik Strage

Relaterat
KrönikaBörsfest för några – dyrare för andra
KrönikaTrump tror att han är en tillgång i valkampanjen
BokNya möjligheter med färre barn
KrönikaBakom det torra priset döljer sig något vackert
KrönikaMegafloppen får mig att längta efter mer
KrönikaSverige ska vara stolta över säkerhetsbältet
KrönikaDärför är det bäst att nöja sig
KrönikaPartiledarna myser på spahotell – mitt i krisen
