Katrine Kielos: Bakom det torra priset döljer sig något vackert

Herregud vilket tråkigt Nobelpris i ekonomi, säger en kompis till mig med bakgrund i kulturbranschen. Han syftar på årets pris till de amerikanska ekonomerna Robert E Hall och Michael Woodford för deras arbete med ”mikroekonomiska fundament för makroekonomisk stabiliseringspolitik”.

Min kompis har nämligen inte gått i gång på ”dynamiska stokastiska allmänjämviktmodeller där framåtblickande hushåll och företag fattar beslut under antaganden om rationella förväntningar”.

Och han vill att jag ska veta det.

Samt eventuellt ta personligt ansvar för saken.

Han känner sig inte inspirerad av hur centralbanker använder dessa modeller, eller att Sveriges riksbank har en som heter ”Maja” (en vidareutveckling av en med det minst lika fantasieggande namnet ”Ramses”). ”Centralbanksnörderi. Jag döööör!” ropar han efter mig i korridoren (för jag har inte tid att prata med honom just då) som om han har fysiskt ont av alltihop.

Men min kompis har helt fel.

”Ekonomi handlar om pengar och varför de är bra” skrev Woody Allen. Det är inte korrekt. Dagens ekonomer är tvärtom idealister. Och årets ekonomipris till Alfred Nobels minne är en hyllning till en av nationalekonomins mest storslagna idéer: att människor inte ska behöva få sina liv förstörda av konjunktursvängningar.

De som styrde betraktade länge ekonomiska kriser ungefär som dåligt väder. Lågkonjunkturer kom och gick. Företag gick omkull, människor förlorade sina jobb, folk var hungriga och till slut vände ekonomin uppåt igen. Att försöka förhindra processen riskerade bara att göra saken värre. Det fanns till och med en idé om att det ekonomiska lidandet var nödvändigt. Det liksom ”rensade” systemet, tänkte man sig.

Andrew Mellon som var USA:s finansminister när den stora depressionen bröt ut 1929 sade (åtminstone enligt president Herbert Hoovers memoarer) att krisen skulle ”rensa ut det ruttna ur systemet”. För höga löner skulle sänkas, för dåliga företag försvinna och nationen nästintill bli mer moralisk när excesserna spolades ur systemet där den brutala lågkonjunkturen tilläts göra vad den ville.

Och kanske var det faktum att den brittiske ekonomen John Maynard Keynes var något av en livsnjutare som fick honom att se annorlunda på dessa ting.

John Maynard Keynes gillade att förföra ballerinor, ligga med unga svenska sjömän i gränder i London (eftervärlden vet det mesta om hans sexliv eftersom han bokförde alltihop mycket noggrant i vad som nästan liknar ett kalkylark). Han samlade på impressionistisk konst och sällsynta böcker och hade konstnärsvänner som målade direkt på möblerna när tavelduken tog slut. Varför inte? Konstkritikern Clive Bell, sammanfattade deras ideal i två ord: ”sweetness and light”. Det var så livet skulle vara: skönhet, kärlek, vänskap, bildning och njutning. Ekonomen John Maynard Keynes som levde större delen av sitt liv med dessa bohemer är känd för citatet ”i det långa loppet är vi alla döda”. Men han skrev också (1942) ”i det långa loppet är allt möjligt”.

Varför skulle människor behöva få sina liv förstörda av konjunktursvängningar? Varför skulle någon som ville jobba behöva gå arbetslös bara för att en kollapsande bank hade sabbat efterfrågan i ekonomin? Varför skulle den lilla sybehörsaffären som funnits på hörnet i decennier behöva gå i konkurs för att en kris i tillverkningsindustrin hade gjort halva staden arbetslös? Varför skulle en hel generation unga människor behöva betala priset för en finanskris som ingen av dem hade orsakat?

Det var i grund och botten frågorna som John Maynard Keynes ställde. Den stora poängen i Zachary Carters biografi om John Maynard Keynes The price of peace från 2020 är att han förändrade vår uppfattning om hur mycket mänskligt lidande som faktiskt är ekonomiskt nödvändigt.

Och han gjorde det genom det som kom att kallas för stabiliseringspolitik.

När människor slutar handla, företag slutar investera och ekonomin är på väg in i en lågkonjunktur ska politiker och centralbanker kunna ingripa. Staten kan öka sina utgifter eller sänka skatterna. Centralbanken kan sänka räntan. Man gasar för att få fart på ekonomin igen. Och när ekonomin i stället går för fort, när efterfrågan är så hög att inflationen börjar rusa, gör man tvärtom. Man bromsar: du höjer då räntan, eller skatten.

Under efterkrigstiden blev detta en av den ekonomiska politikens viktigaste uppgifter. Konjunktursvängningarna skulle inte längre tillåtas kasta människor ut i arbetslöshet och misär utan att någon försökte göra något åt saken.

Men på 1970-talet, många år efter John Maynard Keynes död, gick något fel. Världen drabbades av både hög inflation och hög arbetslöshet. Och vad gör du då? Höjer eller sänker räntan? Ingen visste. Men eftersom ekonomer alltså är idealister som inte ger upp sina storslagna ambitioner om att ”i det långa loppet är allt möjligt” började de försöka bygga bättre modeller. Modeller som tog större hänsyn till hur människor faktiskt fattar beslut, hur de föreställer sig framtiden och hur deras förväntningar i sin tur påverkar ekonomin. Det är i den traditionen årets Nobelpristagare Robert E Hall och Michael Woodford verkar.

Det är också där vi hittar Riksbankens ”Maja” och ”Ramses”.

Visst kan modellerna vara fel. Det har de varit förut och det kommer de säkert att vara igen. Men världen har blivit bättre eftersom till exempel våra centralbanker i dag kan simulera chocker, beräkna spridningseffekter och modellera hur hushåll och företag reagerar på olika penningpolitiska beslut. De kan använda allt detta för att försöka hindra ekonomin från att falla nedför ett stup när banker kraschar, bubblor spricker eller virus sprider sig över planeten.

Min kompis kan håna ”Maja” och ”Ramses” på Riksbanken hur mycket han vill. Dessa modeller är ett resultat av en av 1900-talets mest radikala idéer: att de små människorna i världen inte måste vara utlämnade åt de stora ekonomiska krafterna. Att det inte finns någon moralisk poäng i det meningslösa lidandet.

Det är en av de vackraste ambitioner som nationalekonomin någonsin har haft: att människor ska kunna leva sina liv utan att få dem sönderslagna av krafter de själva inte råder över.

”Sweetness and light” borde jag ropat efter honom i korridoren.

Men man kommer ju aldrig på sådant i stunden.