Henrik Mitelman: Börsfest för några – dyrare för andra

Det går ganska bra för världsekonomin. Åtminstone om man tittar på de stora siffrorna. Internationella valutafonden, IMF, har höjt sina tillväxtprognoser och teknikbolagen fortsätter att investera enorma belopp i artificiell intelligens. Men det går inte lika bra för alla.

Kollegan Gabriel Mellqvist har i vår podd Börssurr länge talat om den K-formade ekonomin. Begreppet beskriver hur olika delar av ekonomin utvecklas åt skilda håll, ungefär som de två sneda strecken i bokstaven K. En del går uppåt, en annan nedåt.

I den övre delen finns teknikjättar, kapitalägare och företag som gynnas av AI-boomen. I den undre finns hushåll som kämpar med sina räkningar och företag som möter stigande kostnader och svag efterfrågan.

Halvledarjättarna ASML och TSMC levererade fantastiska siffror härförleden. Samtidigt är verkligheten en annan för alltför många företag som säljer bilar och möbler eller verkar inom byggbranschen. Visst finns det gröna skott, men det är knappast någon dans på rosor.

Även AI-aktierna har börjat darra. Den senaste tidens börsfall visar att investerarna blivit mer tveksamma till om de enorma satsningarna verkligen kommer att löna sig. Det är en påminnelse om att inte heller den övre delen av K:et är riskfri. Men det verkligt intressanta är hur AI-boomen påverkar dem som inte får del av vinsterna.

Datacenter kräver enorma mängder elektricitet. När efterfrågan ökar snabbare än utbudet riskerar elpriserna att stiga. För den som värmer sitt hus med el är det inte självklart att AI-revolutionen känns lika fantastisk som för aktieägarna i Nvidia.

Och det handlar inte bara om el. Lundaekonomen Knut Wicksell (1851–1926) var först med idéerna om den naturliga räntan, alltså den ränta som håller ekonomin i balans. Teorierna har sedan vidareutvecklats, bland annat av årets Nobelpristagare i ekonomi, Michael Woodford. Konstant är denna ränta inte. Tvärtom. När investeringarna ökar kraftigt stiger efterfrågan på kapital. Det kan pressa upp den naturliga räntan och därmed lånekostnaderna i ekonomin.

AI-boomen kan alltså bidra till högre räntor, även om tekniken på sikt skulle sänka inflationen. För teknikjättarna med sina enorma kassor är det hanterbart. För hushåll med bolån och mindre företag kan det vara betydligt besvärligare.

Och så har vi Donald Trump. Han vann valet bland annat på löften om billigare bensin, lägre inflation och lägre räntor. Han skulle förbättra ekonomin för människor som upplevde sig ha hamnat på efterkälken. Det har inte riktigt blivit så. Den amerikanska börsen har stigit omkring 30 procent sedan Donald Trump tillträdde. Samtidigt har bensinpriset ökat med cirka 40 procent och dieselpriset med hela 70 procent. Kriget mot Iran har bidragit till de kraftiga energiprisökningarna. Även matpriserna har fortsatt uppåt.

Presidenten styr förstås inte ensam priserna. Men skillnaden mellan vallöften och verklighet är svår att bortse från. Dessutom visar analyser från den amerikanska kongressens budgetkontor att Donald Trumps skatte- och budgetpolitik sammantaget gynnar hushållen högre upp i inkomstfördelningen, medan de längst ned får det sämre.

Även i vår del av världen händer det grejer. Helgens studentuppror i Frankrike för tankarna till 1968, men protesterna handlar om betydligt mer än skolor och universitet. Studenter, fackförbund, gula västar och professionella bråkstakar har förenats i missnöjet med höga levnadskostnader och ekonomiska klyftor. Det är ännu ett uttryck för den K-formade ekonomin.

Nu är det förstås inte givet att K:et fortsätter att spreta. Om AI verkligen levererar de produktivitetsvinster som utlovas kan tekniken på sikt göra varor och tjänster billigare. Det skulle gynna betydligt fler än dagens aktieägare. Men än så länge sprids kostnaderna brett, medan vinsterna är mer koncentrerade. Man skulle önska att alla var aktieägare.