Erik Angner: Därför är det bäst att nöja sig

Gör det eller gör det inte – du kommer att ångra dig oavsett”, skrev Sören Kierkegaard 1843. Existentialister som Sören Kierkegaard underströk ofta vikten av människans val. Vi människor är inte på förväg bundna vid någon essens som definierar vilka vi är. I stället är vi fria att välja vår egen väg och att skapa vår egen identitet. Men friheten är inte bara en välsignelse. Den är också en förbannelse. Vi är dömda till frihet i den bemärkelsen att vi är tvungna att välja – och dessutom att ta ansvar för resultatet. Denna frihet kan leda till oro, ångest och ånger, som också är centrala teman i den existentialistiska traditionen.

Allt detta borde intressera dem som uppmärksammat begreppet existentiell hälsa. Men när Folkhälsomyndigheten förra året lade fram den uppmärksammade rapporten Existentiell hälsa och folkhälsa lyckades författarna på något vis helt undvika ordet ”existentialism”. Det är märkligt, inte minst eftersom ordet ”existentiell” dyker upp där redan i titeln. Det är oturligt också.

Ängslan, oro och ångest är uppenbara folkhälsoproblem. Enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor uppger en stor majoritet, 76 procent, av unga mellan 16 och 24 år att de har en god hälsa. Samtidigt rapporterar en majoritet, 56 procent, att de under det senaste året upplevt psykiska problem som ängslan, oro eller ångest. Bland tjejer är siffran chockerande 71 procent.

Bilden att alla de val vi står inför i en modern demokratisk marknadsekonomi kan utgöra ett folkhälsoproblem bekräftas av modern beteendevetenskap. I boken The paradox of choice: why more is less beskriver psykologen Barry Schwartz hur valfrihet kan ställa till det för oss.

Han medger att valfriheten är både värdefull och viktig. Den ger oss möjligheten att välja det vi vill ha och behöver. Den låter oss uttrycka vilka vi är och vilka grupper vi tillhör. Och den ger oss möjlighet att vara aktiva och effektiva samhällsmedborgare.

Samtidigt kräver aktiva val mental ansträngning. Vill vi dessutom göra välinformerade val måste vi samla in information om de tillgängliga alternativen. Ju fler alternativ vi har att välja mellan, desto större blir ansträngningen. Barry Schwartz påpekar också att fler alternativ innebär att fler måste väljas bort. De bortvalda möjligheterna kan då upplevas som förluster.

Detta är valfrihetens paradox. Å ena sidan är valfrihet genuint bra för människor. Å andra sidan kan den göra oss eländiga.

Vad kan vi då göra för att undvika att överbelastas av beslut?

För det första kan vi försöka undvika fysiska och digitala miljöer som ställer oss inför alltför många val. Vissa restauranger erbjuder menyer som påminner om telefonkataloger. Andra skriver ner två eller tre rätter på en griffeltavla. Det senare gör förstås beslutsfattandet väldigt mycket lättare. Kändiskocken Gordon Ramsay understryker ofta att restauranger med färre alternativ lagar bättre mat. Vi behöver inte nöja oss med sämre mat bara för att vi vill fatta enklare beslut.

För det andra kan vi lära oss sätta ribban på en rimligare nivå. Just nu är det inte bara nationalekonomer som pratar om att maximera det ena och det andra. Att ”looksmaxxa” handlar om att bli så attraktiv som det bara går. Att ”moneymaxxa” handlar om att bli så rik som möjligt. Att leva efter devisen ”endast det bästa är gott nog” framstår som rimligt. Men besluten blir då exponentiellt svårare när antalet alternativ ökar. Den som vill hitta någon att gifta sig med har åtminstone i teorin miljoner eller miljarder alternativ. Att maximera över alla dessa är varken möjligt eller önskvärt.

Ekonomipristagaren Herbert Simon hade en lösning. I stället för att ”maxxa” uppmanade han oss att ”satisfiera”. I ett första steg väljer individen en ambitionsnivå att nå upp till. I ett andra steg fortsätter sökandet tills ett alternativ som når upp till nivån dyker upp. Sedan nöjer man sig med det. Herbert Simons term kommer från engelskans satisfy, att vara nöjd eller tillfredsställd. Proceduren ligger mer i linje med devisen ”lagom är bäst”. Matgästen som satisfierar läser menyn tills ett tillräckligt bra alternativ dyker upp. Det kan innebära samma maträtt vid varje restaurangbesök, så länge den når upp till ribban. För en satisfierare blir besluten inte nödvändigtvis svårare bara för att det finns fler alternativ.

Barry Schwartz menar att maximerare fattar objektivt bättre beslut men mår subjektivt sämre. Deras val ligger närmare deras värderingar, förhoppningar och ideal. Detta får anses positivt. Ändå mår maximerarna sämre. De är mindre lyckliga, mindre tillfredsställda med livet och mindre optimistiska inför framtiden. De är mer missnöjda med tidigare beslut och upplever större ånger.

Knepet tycks vara att inte låta det perfekta bli det godas fiende – att nöja sig med det som är gott nog när det bästa inte går att finna.

För det tredje kan vi kollektivt, som samhälle, försöka minska antalet meningslösa alternativ vi ställs inför. Vi måste förstås värna den valfrihet som spelar roll. För att människor ska kunna skapa sig en bild av det liv de vill leva, och försöka förverkliga det, krävs inte bara vissa mentala förmågor utan också reella möjligheter att leva på det sätt de själva finner bäst. Men politiker och andra tar ofta för givet att fler valmöjligheter leder till ett bättre liv. Det är ett misstag.

Som ett exempel kan niondeklassare i Storstockholm välja mellan omkring 200 gymnasieskolor och i storleksordningen 1 000 program. En 15-åring har knappast möjlighet att skaffa sig välinformerade, rationella preferenser över så många alternativ. Ändå tvingas ungdomarna välja. Skolvalet beskrivs av unga som något som leder till oro och ångest. Vuxenvärldens förväntningar att de ska kunna hantera ett sådant beslut lägger sten på börda.

Det finns ingen anledning till att lägga ett så stort beslut på så unga människors axlar. I stället borde vi erbjuda ett begränsat antal fullgoda alternativ, och utforma dem så att unga kan utveckla sina förmågor att fatta kloka och självständiga beslut senare i livet. Vi kan inte befria dem från frihetens oro, ångest och ånger. Men vi behöver inte göra bördan tyngre än nödvändigt.