Jonna Bornemark: Vi behöver lyssna bortom vårt tänkande

Min bok Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde kom ut första gången 2018. När jag skrev den var jag osäker på hur relevant den var. Erfarenheterna av ett pedantiskt arbetsliv, fokuserat blott på det mätbara, var vanliga bland de studenter vi hade på Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola (studenter som har jobbat minst tre år i någon sorts mellanmänskligt yrke). Berättelserna återkom om hur de tvingades fokusera på manualer snarare än på professionellt omdöme, och på administration istället för lyhördhet för de barn, patienter, brukare eller klienter som de träffade. Men kanske var det just de människor som samtidsutvecklingen skavde hos, som kom till oss? Hur spridd var denna erfarenhet utanför vår lilla grupp? 

Den uppmärksamhet boken fick visade att de inte var ensamma. 

Sedan dess har jag föreläst många gånger om de här frågorna på kommuner, skolor, vårdverksamheter, regioner, kyrkor, medborgarhus, kulturverksamheter, företag, fackförbund, myndigheter, departement och många fler ställen. Frågorna har tematiserats i teaterföreställningar som Den mänskliga faktorn av teater Svea och filmen Det omätbara av Nils Petter Löfstedt. Det är många som tänker på dessa frågor och försökt göra på andra sätt. Där det har fungerat bäst har det handlat om att ge kärnverksamhetens professionella makt över att organisera sitt yrkesliv, inte tro att allt kan detaljstyras uppifrån, och rensa i de administrativa pålagorna. 

Även på en samhällelig nivå har vi pratat om dessa frågor. Men någon större samhällsförändring har det inte blivit. Kanske är det inte så konstigt. Större kulturförändringar är ofta något som sker långsamt över decennier. De frågor som tas upp i Det omätbaras renässans handlar om vad förnuft och kunskap är, vilket är grundläggande både för hurdana människor vi vill vara och vilket samhälle vi vill ha. Det samtalet är vi långt ifrån klara med. Jag tror att dessa frågor kommer fortsätta vara relevanta länge än och något vi behöver undersöka både i teori och praktik. 

Det är framförallt den första delen i Det omätbaras renässans som väckt uppmärksamhet, samma del som finns inläst som ljudbok. När boken väckte sådan genklang ville jag ge dessa teman en lite mer lättillgänglig språkdräkt och sätta dem i dialog med Aristoteles breda kunskapsbegrepp, framförallt begreppet fronesis som utgör basen för vårt arbete på Centrum för praktisk kunskap. Det resulterade i den uppföljande boken Horisonten finns alltid kvar: om det bortglömda omdömet som kom 2020. 

Om man ser på såväl samhällsdebatt som på de talarförfrågningar jag får så har den tredje delens tema blivit allt viktigare, framförallt kulturens roll i vårt samhälle. Kulturlivet får allt mindre pengar och handlingsutrymme samtidigt som det blir tydligt att vi befinner oss i en tid där våra existentiella grundvalar skakar. Förhållningssätt som tidigare tagits för givet har kommit fram i dagern och måste diskuteras igen. Mer än någonsin behöver vi kulturens förmåga att bearbeta grundläggande frågor. Var kommer vi ifrån? Vart är vi på väg? Vad är viktigt på riktigt? Och vilka är ”vi”?  

Det är dock några av den andra delens teman som jag har jobbat vidare med allra mest. För mig har Giordano Brunos filosofi vuxit i betydelse. Han har en icke-dualistisk grundsyn på världen som jag tror vår tid skulle må bra av att låta sig inspireras av. Denna grundsyn är stommen i Vrida världen, det bokprojekt i fyra delar som jag är mitt i när detta skrivs. 

Världen är också en lite annan nu än när Det omätbaras renässans skrevs under åren 2014 till 2017. AI har utvecklats explosionsartat, fascistiskt tankegods har fått ny kraft och vår problematiska relation till den övriga naturen fördjupas för varje år. Vad en människa är, vad hon bör kultivera och hur hon bör leva blir allt mer osäkert. Såväl intellektuell reflektion som förmåga att handla är viktigt i en tid som skakar. Men reflektionen och handlingen måste bindas samman. En intellektuell reflektion utan handling blir distanserad och riskerar att bli cynisk. En handling utan intellektuell eller existentiell reflektion riskerar att springa andras ärenden. Vi behöver också ett brett kunskapsbegrepp och ett mångfacetterat förnuft. Vi behöver därför det Cusanus kallar ratio, det vill säga det som skapar kosmos och struktur med ett mätande som ger en viss typ av lägesbeskrivning. Men också intellectus som kompletterar med reflektion, distans och förmåga att fånga upp begär och erfarenheter som det etablerade ratiot inte tar hänsyn till. Liksom vi behöver ett icke-vetande som ger ödmjukhet och förmåga att fortsätta lyssna till en värld som alltid är större än vårt tänkande.

Att sätta historiska, filosofiska texter i dialog med vår samtid är ett väldigt roligt och frigörande sätt att arbeta på. Lite för ofta sker det vetenskapliga historiska arbetet separat från nutidens utveckling medan samtidsdiskussionerna många gånger saknar en historisk koppling. Det sätt Det omätbaras renässans är skriven på har jag också stannat kvar i. Men det jag framför allt tar med mig från arbetet med denna bok är det sug och intresse efter att se också det svårmätta och osynliggjorda som jag stött på överallt i vårt samhälle, i samtal långt från tonläget i sociala medier. Jag har diskuterat dessa teman med såväl kärnverksamhetens professionella i underbetalda kvinnodominerade yrken inom vård och omsorg som med företagsledare och generaldirektörer för myndigheter, och funnit klokskap närvarande i hela vårt samhälle. Det har, trots allt, gett mig hopp om mänskligheten.

Det omätbaras renässans släpps nu i pocket, augusti 2026 (Volante).