Judith Wolst: Vi måste bryta den kroniska kortsiktigheten

Den efterlängtade semestern bjuder på nyplockade jordgubbar, Sommar i P1 och den där sällsynta känslan av att tankarna äntligen får ströva fritt (åtminstone för oss som inte längre springer efter småbarn på stranden).

Men sommaren bjuder också på något annat. En påminnelse om att klimatförändringarna inte längre är ett diffust hot långt borta, utan en verklighet som redan formar våra liv. Ett Europa som kokar. Kommuner som inför bevattningsförbud. Floder med historiskt låga vattennivåer och skördar som hotas.

Det handlar inte längre om enstaka extremväder, utan om ett framväxande nytt normalt. Och det borde inte komma som någon överraskning. Vi har känt till de kommande konsekvenserna av fossilberoende, överkonsumtion och ett slit-och-släng-samhälle.

Ändå beter vi oss som om framtiden alltid låg tillräckligt långt bort för att någon annan ska hinna ta hand om den.

Framtidsforskaren Amy Webb kallar vår oförmåga att tänka längre än näsan räcker för kronisk kortsiktighet. Hon menar att företag, regeringar och institutioner gång på gång misslyckas med att översätta långsiktiga mål till kortsiktiga beslut. Vi vet ofta vart vi behöver ta oss, men våra styrsystem belönar något helt annat. Kvartalsrapporter framför decennier. Mandatperioder framför generationer.

Klimatkrisen är därför inte bara en energikris eller en utsläppskris. Den är också en kris i vårt sätt att fatta beslut.

Det geopolitiska läget förstärker dessutom vår kortsiktighet. När världen känns osäker riktar vi blicken mot det omedelbara. Säkerhet och kontroll prioriteras framför långsiktiga investeringar och gemensamma lösningar.

Men den kroniska kortsiktigheten finns inte bara i våra institutioner. Den finns också i våra egna huvuden. I våra egna geniknölar av kött och blod.

Vi människor är fantastiska på att hantera akuta hot. Det har varit en överlevnadsfördel när faran bestod av lurviga rovdjur som gömde sig i buskarna. Men när hot växer fram långsamt, är osynliga i vardagen och sträcker sig över årtionden fungerar våra inbyggda varningssystem betydligt sämre. Klimatförändringarna, förlusten av biologisk mångfald, AI:s påverkan på arbetsmarknaden och en åldrande befolkning är alla exempel på den här typen av lömska problem (”wicked problems”). Problem utan enkla lösningar, där orsaker och konsekvenser är tätt sammanflätade. Utmaningar som kräver samarbete, uthållighet och långsiktighet. Psykologiprofessorn Emily Pronin vid Princeton University beskriver ett av de psykologiska hindren som försvårar vårt långsiktiga tänkande: temporal self-distancing, eller tidsmässig självdistans. Hon visar att när vi tänker på oss själva om 10 eller 20 år reagerar hjärnan ungefär som när vi tänker på en annan människa. Vårt framtida jag känns lite som en främling. Och precis som med en främling är det svårare att känna ansvar för den personens framtid än för våra behov här och nu.

Kanske är det därför vi om och om igen lämnar över notan. Till vårt äldre jag. Till nästa vd. Till nästa regering. Till nästa generation.

Ett sätt att bryta den kroniska kortsiktigheten är att börja skapa en relation till vårt framtida jag. Knyta ditt framtida jag lite närmare den du är i dag.

Så när sommaren nu ger lite extra utrymme för eftertanke, gör ett litet tankeexperiment. Föreställ dig människan du kommer att vara om 10, 15 eller 20 år. Hur lever hon? Vad oroar hon sig för? Vad kommer hon att tacka dig för att du gjorde redan i dag?

Den viktigaste personen att lära känna i sommar är kanske inte någon ny du möter i sommarvimlet. Utan ditt framtida jag. För hon kommer att få leva med konsekvenserna av de beslut du fattar i dag. Precis som du just nu lever med besluten ditt yngre jag en gång tog.