Fredrik Strage: Bandet som hellre skäms efter ett dåligt gig än repar

En gång gjorde David Sandström, känd från hardcorehjältarna Refused, en solospelning på Popagandafestivalen i Stockholm. På scen nämnde han att trummisen i hans liveband rekryterats med löftet: ”Du kommer inte att få pengar. Du kommer inte att få brudar. Men du kommer att få mer DN-täckning än Frank Sinatra.” Det var 2005 och musikjournalistiken hade ännu inte marginaliserats. Om man gjorde någon typ av alternativ pop, samt var hyfsat cool och begåvad, kunde man räkna med att bli vitt omskriven. 00-talets mest hajpade svenska skivbolag var Service, vars artister Jens Lekman och The Tough Alliance också spelade på Popaganda det året. De hade knappt gett ut några skivor innan de introducerades för DN:s läsare.

21 år senare säger Servicegrundaren Ola Borgström i dokumentären It pays to belong att bolagets historia väntar på att skrivas. Det stämmer att ingen har fått ur sig en bok i ämnet. Men han hävdar också att musiken är så speciell att ”den kanske inte låter sig berättas, att den motsätter sig att bli representerad, och att bli representerad är en förutsättning för att kunna bli kommersialiserad”. Detta om en musikscen som blev så recenserad och analyserad att man skulle kunna kalla den popjournalistpop. ”De är det finaste som finns. De är misslyckade rockkritiker snarare än artister”, säger Andres Lokko om The Embassy, det mest kända Servicebandet och huvudpersoner i den nya filmen.

Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson har i ett kvarts sekel ägnat sig åt somriga harmonier och popkulturell normkritik. År 2002 svarade duon på en DN-enkät med frågor som ”Vad är rock’n’roll?” (svar: ”Vet inte, nåt nytt från JC?”) och ”Hur låter framtidens rock?” (svar: ”Inte alls, förhoppningsvis”). För att uttrycka sitt förakt mot rockklichéer brukade de mima till sina egna låtar och lät vid ett tillfälle en kinesisk utbytesstudent sjunga karaoke i stället för att uppträda själva. The Embassy är så antirock att jag häpnar över att de i nya filmen dricker öl på Tai Shanghai, kinakrogen där Göteborgsrockare har supit sedan 70-talet.

Skivbolaget Service skapade ett böljande och marint sound som ofta beskrevs som ”baleariskt”. Det var delvis en fortsättning på den göteborgska sjömansromantik som omfamnats av Evert Taube och Håkan Hellström – men mindre Feskekörka och mer psykedelia. Det var inte musik som längtade efter att fylla Ullevi, den trivdes bättre på pyttesmå klubbar. Trots det fick The Embassy en del lyssnare utomlands och i filmen gör de ett fumligt framträdande i Paris. Efteråt erkänner de att det kanske hade gått bättre om de repade eller förberedde sig. Men de vill undvika att bli vad de kallar ”ett defensivt band”. De omfamnar hellre skammen efter ett dåligt gig: ”Det är ett obekvämt liv, men man bereder plats för en genuin skönhet också. Vi har beslutat oss att leva detta obekväma liv för skönhetens skull.”

Man kan tycka att den attityden är absurd. Särskilt när The Embassy i slutet av It pays to belong placeras framför en vägg av tv-skärmar och – synbart besvärade – får lyssna på musikjournalister (däribland jag) som hyllar dem. Borde de inte vara tacksamma för att någon bryr sig? Henning Fürst, ena halvan av deras lärjungar The Tough Alliance, säger att han älskar bandets strävan efter att inte må bra, att de krånglar till det och sätter krokben för sig själva: ”I den tid vi lever i är det en gärning inom konsten att vara ett så obekvämt och jobbigt jävla band som möjligt.” I den tid vi lever i – där vi dyrkar framgång och älskar det som är populärt bara för att det är populärt – är det också uppfriskande med artister som ryggar undan inför rampljuset och på så vis får musiken att kännas hemlig och helig.