Fredrik Strage: Jag fick gå ut – det gick inte att skriva en recension

År 2012 bjöd klubben All Out Dubstep den brittiske artisten Mala till Stockholm. Den elektroniska genren dubstep är känd för sina djupa basfrekvenser och Mala var känd för sitt massiva sound. Jag visste att konserten skulle kännas i hela kroppen. För säkerhets skull stoppade jag in öronproppar och ställde mig en bra bit från scenen, bakom en pelare, i industrilokalen i Stadshagen.

Ändå kändes det – efter bara några sekunder – som om inälvorna blödde och benen smulades sönder i min kropp. Vimmelkantig vacklade jag ut ur lokalen och meddelade DN att jag inte kunde skriva någon recension på grund av riskabel arbetsmiljö. ”Tack”, sade mina öron. ”Tönt”, sade min hjärna.

Sedan dess har jag aktat mig för riktigt brutal bas, men nu är jag sugen igen. Under sommaren har jag blivit smått besatt av det indiska fenomenet dek bass. Videor i sociala medier visar hur folk i Västbengalen bygger enorma ljudanläggningar och rullar runt dem på landsbygden för att tävla mot andra basfantaster med lika stora högtalarsystem.

Subkulturen påminner om den jamaicanska soundsystemtraditionen där dj:er gör upp om vem som har fetast ljud. Dek bass-dj:er använder dock inte vinylspelare utan gammaldags kassettdäck (därav ordet ”dek”) där de mixar hysterisk techno, tjutande sirener och repliker ur Bollywoodfilmer där slagskämpar vrålar ”törs någon kämpa mot detta lejon?” och ”jag ska begrava dig”. De hiskeliga högtalarekipagen både låter och ser ut som en apokalyptisk fantasi. ”Mad Max: Bengal bash”, står det under en video.

Dek bass-kulturen har sina rötter i folkfester, bröllop, politiska manifestationer och kanwar yatra, en hinduisk ritual där vatten från Ganges offras till Shiva. Det var när han såg filmer från den ritualen som den indisk-kanadensiske regissören Rana Ghose upptäckte genren och därefter gjorde dokumentären Bass boss om DJ Khobir, en av scenens stjärnor. Själv blev jag tipsad av de tunga Karlskogasyntarna Pouppée Fabrikk som när de skriver låtar brukar skilja mellan ”attackbas” och ”straffbas”. Dek bass hör definitivt till den senare kategorin.

”Den här basen är hälsovådlig”, säger DJ Khobir i filmen. ”Den är dålig för dig, den orsakar hjärtattacker.” För västerlänningar är dek bass chockerande eftersom vi brukar förknippa Indien med ljuv sitarmusik och meditation. Generationer av hippies och rejvare har rest dit för att finna sig själva och odla dreads. Den indiskt inspirerade technogenren goa­trance är visserligen hård men låter ändå som fågelkvitter jämfört med dek bass.

För vänner av traditionell elektronisk dansmusik är det udda att dek bass-dj:er inte verkar särskilt intresserade av att taktmixa. Tvärtom låter de rytmerna kollidera mot varandra och splittras i ett kalejdoskopiskt knaster innan basen dränker allt. Många frågar sig också varför nästan inga av åhörarna dansar. ”De är redan döva”, föreslår någon i ett kommentarsfält. Kanske det. Men de är inte där för att ta sig en svängom, de flesta är tekniknördar som bara vill se vem som vinner kampen mellan de monstruösa ljudsystemen. (Förmodligen är det av samma skäl som nästan bara män syns i videorna.) På så vis påminner dek bass mindre om klubbkultur än om dragracing eller monstertrucktävlingar.

DJ Khobir beskriver en masochistisk längtan efter bas: ”Vibrationerna trycker ihop bröstkorgen. Man spyr. Man får ont i halsen.” Ungefär som när jag åt riktigt stark indisk curry första gången, alltså. Snart kommer jag att älska dek bass lika mycket.