Henrik Mitelman: Förutsättningarna för nästa kris byggs nu

Det finns böcker som man vill läsa och böcker som man mest vill titta på. Made in Sweden, Thomas Olssons praktverk om svenska tändsticksetiketter, tillhör båda kategorierna. Hundratals små konstverk berättar historien om en industri som en gång gjorde Sverige till en ekonomisk stormakt.

Och så dyker förstås Ivar Kreuger upp. Han byggde ett världsomspännande tändsticksimperium. Fabriker köptes, konkurrenter slukades och regeringar fick låna pengar i utbyte mot tändsticksmonopol. Det blev både industrihistoria och finanshistoria när han tände på både stickor och krediter. Allt funkade fint till dess att det inte gjorde det.

När Ivar Kreuger dog i Paris i mars 1932 drogs banker, företag och investerare med i fallet. Tändstickorna funkade fortfarande, men finansieringen gjorde det inte. Det är en skillnad som förtjänar att uppmärksammas även i denna tid.

I dagarna ger Volante ut Andrew Ross Sorkins bok om börskraschen 1929 på svenska. Där möter vi bland annat Radio Corporation of America, RCA, 1920-talets motsvarighet till Nvidia. Radion var en teknisk revolution som förändrade människors liv och skapade en helt ny industri. Men RCA:s aktie blev också en symbol för spekulationen före börskraschen. Framtiden var ljus men priset – på framtiden – var problemet.

Det finns en viktig lärdom här. Nya tekniker kan förändra världen utan att varje investerare blir rik. Järnvägarna gjorde det, radion gjorde det och AI kommer sannolikt att göra det. De stora vinnarna behöver inte vara de som finansierar bygget.

Men övervärderade aktier är en sak. Ett finansiellt system som inte längre fungerar är något betydligt allvarligare.

Makroekonomi är både intressant och viktigt. Konjunkturen påverkar företagens vinster, räntor och våra plånböcker. Däremot är det svårt att bygga en framgångsrik långsiktig aktiestrategi på att gissa nästa inflationssiffra eller centralbanksbeslut. Det finns större saker att hålla ögonen på, som till exempel finanskriser.

Under senare år har världens stater lånat alltmer. USA:s budgetunderskott är enormt, Frankrikes statsfinanser är minst sagt bekymmersamma och obligationsmarknaden har blivit allt mindre förlåtande. Samtidigt kräver AI-revolutionen investeringar i datacenter, elproduktion och infrastruktur i en omfattning som är svår att överblicka. En del betalas med kassaflöden från mycket lönsamma teknikjättar. Annat finansieras med lån. Det är inte samma sak, och skillnaden kommer att bli viktig.

När kreditspreadarna nu börjar röra sig uppåt från låga nivåer behöver det inte betyda att en kris närmar sig, men det är värt att följa. För det är ofta på kreditmarknaden som de första problemen visar sig. Så var det år 2008 och så lär det bli även denna gång.

Mikael Wiehe sjöng om Titanic: ”Det började som en skakning på nedre däck.” Det är en ganska bra beskrivning av hur finansiella problem kan sprida sig. Först får de mest skuldsatta företagen bekymmer. Sedan blir bankerna försiktigare och även fina företag får svårare att låna.

Till slut påverkas alla.

Vi har sett det förr. Finanskrisen 2008 började inte med att hela världsekonomin plötsligt slutade fungera. Den började med att förtroendet för delar av finansieringen försvann. När bankerna inte längre litade på varandra blev konsekvenserna globala och gigantiska.

Det betyder alls inte att vi står inför en ny finanskris i morgon. Tvärtom finns det mycket som fungerar väl. Företagen tjänar pengar, bankerna är bättre kapitaliserade än före år 2008 och ny teknik skapar verkliga möjligheter. Men skulderna växer.

Börsnedgångar får vi leva med och lågkonjunkturer kan vi hantera. Men när problem med värderingar övergår till problem med finansiering blir konsekvenserna betydligt större.

Nästa finanskris kommer någon gång. Vi vet bara inte när. Men en sak vet vi – finanskriser tackar vi nej till.