Erik Angner: Därför går det inte att skilja på tro och vetande

”Man kan inte härleda ett ’bör’ från ett ’är’”, skrev den skotske upplysningsfilosofen David Hume. Därmed uppmanar han oss att tydligt skilja på påståenden om vad som borde vara fallet – vad som är moraliskt och politiskt bra och dåligt, rätt och riktigt, värdefullt och eftersträvansvärt – och påståenden om vad som faktiskt är fallet.

Det kan tyckas naturligt att dra slutsatsen att vetenskap och värderingar bör hållas åtskilda. Vetenskapen handlar om hur världen faktiskt är beskaffad, medan värderingarna rör hur den borde vara. Men den slutsatsen är ett exempel på just det misstag som David Hume varnar för. I själva verket är moderna vetenskapsfilosofer rörande överens om att det varken är möjligt eller önskvärt att helt befria vetenskapen från värderingar.

Låter det förvånande? Det borde det inte göra. Den svenske nationalekonomen Gunnar Myrdal publicerade redan 1968 en pedagogisk skrift i ämnet, ett par år innan han tilldelades ekonomipriset 1974. Han menar att hela idén om ”en stomme positiv vetenskaplig kunskap som vunnits oberoende av alla värderingar” är naiv och måste förkastas.

Hur kommer det sig att värderingar är, och måste vara, en del av vetenskapen? ”Fakta organiserar inte sig själva till begrepp och teorier endast genom att man ser på dem”, skriver Gunnar Myrdal. Värderingar styr vad forskare undersöker och hur de går till väga. Därför påverkar värderingarna vad vi vet något om, och var de vita fläckarna på kartan finns. De styr vilka frågor forskningen ställer, och vilka svar den får. Värderingar ligger bakom de begrepp, modeller och teorier som används för att sortera och organisera observationer, samt för att kommunicera resultat. Värderingar spelar förstås också en viktig roll när politiska slutsatser dras på grundval av empiriska resultat.

Diskussionen om ojämlikhet är ett utmärkt exempel. Är ojämlikhet bra eller dåligt? Bör vi bry oss? Frågorna är uttryckligen normativa. Ingen nationalekonom i världen kan besvara dem på vetenskaplig och värderingsfri grund. Det gör inte frågorna mindre viktiga. Men svaren kommer alltid spegla normativa föreställningar av något slag.

Ökar eller minskar ojämlikheten? Detta kan låta som en fråga som borde gå att besvara utan att blanda in värderingar. Men den kan inte besvaras förrän vi har bestämt oss för vad ojämlikhet är och hur den ska mätas. Det finns ett oändligt antal sätt att förstå och mäta ojämlikhet. Inget av dem är av naturen givet. Vi kan välja att fokusera på fördelningar av inkomst, förmögenhet eller lycka – och måste då också avgöra hur begreppen ska tolkas. Vi kan mäta ojämlikheten som den absoluta skillnaden mellan den som har det bäst och den som har det sämst. Eller så kan vi använda en konstruktion som ginikoefficienten. Vilket begrepp och vilket mått som är lämpliga att använda i sammanhanget beror på vad som ”spelar roll”. Men vad som spelar roll för människor som lever i ett samhälle bestäms av våra värderingar.

Vi kan förstås låtsas som om värderingar inte spelar in. Men vad Gunnar Myrdal kallar ”eskapism” gör inte vetenskapen bättre – tvärtom. Dolda värdeantaganden gör argument ogiltiga och slutsatser ogrundade. De riskerar dessutom att introducera oönskade skevheter.

Gunnar Myrdals beskrivning bekräftas i allt väsentligt av nutida vetenskapsfilosofiska analyser. Vetenskapsfilosofer är nästan helt överens om att olika slags värderingar spelar roll under hela den vetenskapliga processen: från det ögonblick en forskare bestämmer sig för att rikta sin blick åt ett visst håll, till den process då teorier formuleras och testas, till de råd som forskaren ger till politiker och allmänhet på grundval av resultaten. Värderingar utgör alltså inget hinder för vetenskapliga framsteg. Tvärtom gör de framstegen möjliga.

Vad kan vi då göra, om det varken är möjligt eller önskvärt att befria vetenskapen från värderingar, och om ”objektivitet” i bemärkelsen ”värdefrihet” inte går att uppnå? Det finns bara en lösning, menar Gunnar Myrdal: ”Det enda sättet att sträva efter ’objektivitet’ i teoretisk analys är att lyfta fram värderingarna i fullt dagsljus, göra dem medvetna, specifika och explicita, och öppet klarlägga hur de bestämmer den teoretiska forskningen.”

Nationalekonomer måste öppet och tydligt redovisa att deras forskning bygger på värdeomdömen. De måste kunna klargöra vilka värden som spelat in, och varifrån de kommer. De måste också kunna redogöra för hur dessa värden påverkat slutsatserna.

Gunnar Myrdals analys innebär att två forskare med olika värderingar kan vara oense i sakfrågor – exempelvis om ojämlikheten ökar eller minskar – även om de har tillgång till exakt samma data, modeller och teorier. Forskare kan också vara oense om vilka råd och rekommendationer resultaten stöder – alltså vad vi bör göra givet vad vi vet.

Gunnar Myrdals analys innebär också att en nationalekonom som vill försvara sina premisser, i stället för att bara ta dem för givna, ibland måste kunna göra det med stöd i normativ teoribildning. Huruvida ojämlikhet är bra eller inte är till exempel en fråga som besvaras av filosofiska teorier om distributiv, och kanske retributiv, rättvisa. Teorierna är snåriga och svaret inte givet. Alla ledande rättviseteorier erkänner att det finns omständigheter då ojämlikhet kan tolereras, men också att den är förkastlig under andra. En nationalekonom som vill argumentera för eller mot ojämlikheten kan nog inte undvika att bli, i så måtto, också en filosof.