Judith Wolst: Därför kräver tech motsatsen till Zuckerbergs motto

Jag var där när optimismen var som starkast: tekniken skulle utan minsta tvivel göra världen bättre. Det var 20 år sedan, jag hade just klivit ut från ekonomihögskolan och landat mitt första ”riktiga” jobb på en inkubator för startupföretag i Stockholm. Plötsligt befann jag mig inte bara i en spännande tid, utan också på en nästan elektrisk plats där alla bar sneakers, pitchade drömmar och satsade på idéer som ännu inte hade någon affärsmodell.

Riktningen var tydlig – de nya plattformarna som växte fram skulle demokratisera information, riva gamla hierarkier och ge fler människor en röst. Innovation skulle lösa problem snabbare än gamla institutioner någonsin hade gjort.

Allt bubblade av framtidstro och entreprenörsanda. Vi samlades ofta på kvällar och helger för gemensamma projekt och på hackaton, där vi byggde, experimenterade och lärde oss tillsammans. Och vi var helt övertygade om att kaffe var det riktiga bränslet, och att sömn var … valfritt.

De nya verktygen, ja de var goda i sig. Vi trodde att mer uppkoppling automatiskt betydde mer förståelse. Mantrat som bäst sammanfattade eran är Mark Zuckerbergs berömda ”move fast and break things”.

Så hur blev det?

Vi hade fel.

Teknik är inte neutralt, utan formas också av värderingar, av makt och av de ekonomiska incitament som omger den.

Internet, digitalisering, sociala medier och molntjänster har utan tvekan gett oss stora framsteg. Men den utopiska drömmen landade också i en techlash. En teknikbaksmälla.

Mantran som då kändes modiga och framåtlutade framstår i dag som ansvarslösa. För det var inte bara tröga strukturer eller förlegade affärsmodeller som gick sönder i plattformarnas snabba framfart. Även delar av samhällets grundpelare sprack i samma rörelse. Integritet urholkades, desinformation fick fotfäste och demokratiska samtal började i allt högre grad formas och styras av algoritmer snarare än av människor. Tilliten, det gemensamma offentliga rummet och vår mentala hälsa, särskilt ungas, fick betala priset.

Det jag, och världen kollektivt, borde ha lärt oss är att teknisk utveckling ofta är en paradox. Den bär på enorma möjligheter, men inte sällan också på lika stora risker.

Och nu är vi här igen. I en ny våg där både optimismen och innovationstakten slår i taket, men med artificiell intelligens i huvudrollen. Och den här gången kan tekniken göra än mer häpnadsväckande saker än att optimera våra flöden eller rekommendera nästa serie på Netflix. När AI kan analysera enorma datamängder, upptäcka mönster som människor missar, automatisera beslut och optimera komplexa system på sekunder, ja då kan konsekvenserna också bli långt större än vad vi tidigare har sett.

Många av de nya möjligheter som nu växer fram behöver vi verkligen, mer än någonsin. Speciellt när det kommer till att öka innovationstakten inom hållbarhet och hälsa. Men vi behöver lära av historien och inte gå in i denna våg med samma naivitet, utan aktivt styra vad tekniken används till.

När AI och militära tillämpningar börjar integreras allt tätare blir teknikens baksidor och konsekvenser snabbt än mer relevanta. För det är nog få som har missat att amerikanska försvarsmyndigheter och en rad AI-bolag numera samarbetar allt tätare kring nästa generations militära system, och där osäkerheten kring framtida tilllämpningar är stor.

Om vi fortsätter på ”move fast and break things” även den här gången, då riskerar vi att skala upp både oansvariga lösningar och oavsiktliga konsekvenser i samma takt.

Vi behöver: move fast to FIX things.

Låt oss nu visa att vi faktiskt har lärt oss något av den digitala historien: teknisk utveckling behöver mänskligt ansvar, riktning och aktiv styrning. Nu mot det hållbara, det medmänskliga och det långsiktiga. Mot en framtid vi faktiskt vill leva i.

Lärdomen ligger trots allt inte särskilt långt bak i minnesbanken.