Sara Martinsson: Inget är så tråkigt som en rik människas klagan över sitt möblemang

När 39-åriga Lena Dunham för andra gången ger ut en memoarbok är inredning ett överraskande, bärande tema. Ju kändare hon blir, desto lyxigare blir interiörerna i Famesick. Det börjar i en fjällstuga med dammiga jakttroféer över öppna spisen. Går vidare till en minimalistisk svit med havsutsikt i LA, där det unga tv-löftet redigerar HBO-serien Girls omgiven av möbler i art deco-stil. När hon är tillbaka i New York flyttar hon ihop med sin pojkvän i en nybyggd våning med hiss rakt in i hallen. Hon bor på lyxhotell och går på fester i skrytvillor, hyr boho-chica strandbungalows på Maldiverna och en maffig stenkåk i Wales. Medan hennes stjärna stiger fraktas hon i första klass mellan arkitektinredda byggnader i världens storstäder. Samtidigt skrumpnar hon själsligt och kroppsligt ihop. Hon lider av endometrios och kronisk smärta. Blir beroende av benzo och genomgår så många operationer att hon tappar räkningen.

På 2010-talet är Lena Dunham en megakändis som mår dåligt i en tid av extrem expansion. Under åren då Famesick utspelar sig ökar marknadsvärdet hos kulturella verk dramatiskt. I dag handlar man i underhållningsindustrin med immateriella rättigheter som om de vore aktier. Ex-popstjärnan Britney Spears sålde just sin låtkatalog för, enligt uppgifter, närmare 2 miljarder kronor. Både gamla och nya konstverk klubbas ständigt till nya rekordbelopp. De stora liveturnéerna säljer fler biljetter än någonsin, till fler konserter än någonsin. Det kommer ständigt rapporter om nya budgivningskrig mellan strömningstjänsterna för film och tv, där den ena jätten försöker äta upp den andra.

Det är den här svällande kulturbranschen som Lena Dunham försöker navigera i. Där en liten dröm om att skapa konst resulterat i en tv-serie som blivit ett globalt fenomen, och där hon dras allt djupare in i en industri där hennes namn blivit synonymt med big business. Kulturskapande tycks i världen som Famesick beskriver fullständigt ha smält samman med marknadsekonomin. Strävan mot tillväxt förväntas vara lika självskriven för den individuella kreatören som för produktionsbolaget som anlitar henne. Lägenheterna blir dyrare, mattorna på golven mer exklusiva, kuddarna i sängarna innehåller allt finare dun. Lena Dunham är konstnär, men lever som en börs-vd. Hon mår piss, men är åtminstone framgångsrik enligt en standard hämtad direkt från finansvärlden.

Det är blindheten inför den här bisarra utvecklingen som är mest intressant med Famesick. Att en respekterad, prisbelönt tv-kvinna själv tycks tro att hon måste arbeta dygnet runt med miljonrullande produktioner om hon alls ska vara verksam inom kultur. När hon mår som sämst önskar hon sig inte ett mer behagligt jobb. Hon vill hellre helt upphöra att existera. Aldrig faller det henne in att hon skulle kunna göra saker annorlunda. Att hon skulle kunna ge ut en diktsamling på ett litet förlag eller spela in en gräsrotsfinansierad kortfilm. I det toppskikt av nöjesindustrin som hon befinner sig i är det antingen eller som gäller. Arkitektritade våningar fulla av designermöbler eller döden. Det är en omständighet som säkert känns sann för Lena Dunham. Men det är inte den bästa utgångspunkten för litteratur.

De exklusiva rummen och lyxiga interiörerna i Famesick ekar ihåligt av samtidens oförmåga att föreställa sig något annat än att framgång mäts i pengar. Som läsare önskar man Lena Dunham ett konstnärskap där det faktiskt är okej om inte allt har enorma proportioner. Att hon fått bo i en vanlig hyrestvåa och inte behövde bli en författare som när hon ska berätta om sitt liv måste skriva sida upp och sida ned om inredning. Det är både slöseri med en av vår tids stora kulturskapares talanger – och tråkigt att läsa om.