Niklas Ekdal: Äntligen vuxna människor i politiken

En gång för länge sedan skulle jag göra ett specialarbete i skolan. Det blev 150 tätskrivna sidor om utrotningshotade djur. Ingen lärare orkade läsa dem, men som en Kisas Greta Thunberg hade jag i alla fall skrivit av mig ångesten över miljöförstöringen.

Detta var 1980. Ett långt kapitel handlade om Amazonas, där djurlivet var intakt trots nya vägar som öppnat för jägare, skogsmaskiner och gruvbolag i utkanterna av djungeln.

Ni vet hur det gick sedan. Minst en sjundedel av Amazonas har försvunnit och bilden är densamma över hela världen. Enligt FN:s beräkningar hotas en miljon arter av utrotning. Människans framfart i naturen inom loppet av en generation är lika skräckinjagande som imponerande.

Tolv år efter min indignerade uppsats landade jag som journalist i Rio de Janeiro, på FN:s miljötoppmöte 1992. En diplomatisk milstolpe, med konventionen om bio­logisk mångfald och klimatkonventionen som lade grunden för Kyotoprotokollet 1997 och ­Parisavtalet 2015. 

I Rio de Janeiro etablerades ”hållbar utveckling” som internationell ledstjärna. Inte så lätt att leva upp till – ekonomin och ekologin är ju fulla av målkonflikter – men vem hade anat att det skulle bli ett rött skynke i politiken? Vem hade gissat att en global konservativ rörelse skulle göra miljöförstöring till självändamål?

Ännu en gång står Brasilien i centrum. Vänsterveteranen Lula da Silva vann oväntat presidentvalets andra omgång mot höger­populisten Flávio Bolsonaro.

Marknadens reaktioner var talande. Börsen i Brasilien rasade 17 procent innan handeln stoppades. Valutan föll 10 procent mot dollarn och räntorna rusade. Lula da Silvas slappa grepp om statsfinanserna uppfattades som ett större hot än Bolsonaroklanens historia av statskuppsförsök och öppna krig mot miljön och mot globala konventioner och institutioner.

Att Brasilien måste stävja sitt budgetunderskott säger sig själv. När den korruptionsanklagade Flávio Bolsonaro flyr till USA och välkomnas av Donald Trump klarnar ändå en större bild, som borde få även investerare att tänka efter.

Pappa Jair Bolsonaros tid som president innebar en aldrig tidigare skådad skövling av Amazonas. Under Lula da Silva har det tvärtom funnits en strävan att rädda vad som räddas kan, stoppa illegal avskogning och gruvdrift, hedra internationellt samarbete i miljöfrågor.

Amazonas är viktigt nog i sig, men framför allt finns här en ödesmättad symbolik. Biologisk mångfald är ingen lyxfråga om gulliga apor utan hänger ihop med akuta hot mot mänsklighetens överlevnad. Utan vatten- och livsmedelsförsörjning blir det inte mycket till ekonomi.

Inget förstör miljön mer än krig. Ukraina, Mellanöstern och Sudan är vår tids värsta kata­strofer också i detta avseende. På andra plats – vad som borde vara en lågt hängande frukt – kommer statliga bidrag till miljövandaler.

Världen måste ha skogsbruk, gruvdrift och intensivt jordbruk. Vad vi inte behöver är de rent kriminella och subventionerade varianterna. Svindlande 2 400 miljarder dollar av skattepengar går årligen till miljöskadlig verksamhet.

FN-processen från Rio de Janeiro 1992 till Jerevan 2026 har syftat till att styra över dessa resurser så att den biologiska mångfalden tvärtom gynnas, men utan större framgång. När moral, hållbarhet och vuxna människor kommer tillbaka i politiken – efter epoken med Donald Trump och familjen Bolsonaro – ljusnar det ändå vid horisonten.