Fredrik Strage: Är det orimligt att vilja se artisen på scen?

Erasure på Cirkus var den första konsert jag ville se efter att ha flyttat till Stockholm i augusti 1992. Men jag hade inte råd och fick nöja mig med att se indiebandet Ride på Melody några veckor senare. Deras sångare hette också Andy Bell och gifte sig året därpå med en svenska – vilket fick Aftonbladet att publicera en förbryllande notis om att Idha Övelius från Haninge ingått i det äkta ståndet med Erasures (inte direkt superstrejta) frontfigur.

Hur som helst var jag säker på att jag skulle få se Erasure förr eller senare. Jag hade de fem fullängdare som duon dittills släppt och när den sjätte kom våren 1994 – med megahitten Always – var jag obeskrivligt sugen. Dessvärre återvände inte Erasure till Stockholm förrän hösten 1997 då jag missade dem på nytt, vilket jag fortsatt med. Att jag aldrig sett Erasure live beror på att jag bryr mig mer om Vince Clarkes tidigare band Depeche Mode (vars samtliga konserter i Stockholm jag gått på sedan 1988) och Yazoo (vars återförening jag åkte till Köpenhamn för att se 2008).
Ändå betraktar jag mig som ett fan och jag blev glad av nyheten att Erasure nästa år gör comeback och ger sig ut på en turné som avslutas i Globen den 28 maj. Min glädje varade ända tills jag läste följande rad: “Vince Clarke är ‘musical director’ för turnén, men kommer inte att framträda på scen bredvid Andy Bell.”

Halva Erasure stannar alltså hemma. I pressmeddelandet berättar Vince Clarke att han nyligen flyttade till Kalifornien vilket gjorde honom så utmattad att han inte orkar turnera längre. Andy Bell utsåg honom därför till “musical director” (“kapellmästare” eller “musikchef” på svenska). “Jag kan sköta mitt jobb härifrån och behöver inte lämna soliga San Diego”, säger Vince Clarke. “Är det inte fantastiskt?”

Måttligt fantastiskt, tycker jag. Den som betalar för en konsertbiljett vill gärna se artisten på scen. Och även en kapellmästare eller musikchef bör väl infinna sig fysiskt? Med tanke på hur lite Vince Clarke faktiskt gör på scen – han står mest stilla bakom en laptop och tar ett och annat ackord på akustisk gitarr – känns det inte som en orimlig begäran att han ska orka närvara.

Men det är förstås ansträngande att turnera. “The road will kill you”, sade Robbie Robertson i The Band. Många är villiga att ta den risken. De magra intäkterna från streaming tvingar musiker i övre medelåldern att ge sig ut på vägarna i större omfattning än förr. Det blir extra frestande eftersom deras kärnpublik har betydligt mer pengar nu än när de var tonåringar.

Erasurefansen har delats upp i de som inte tycker att bandnamnet ska användas för en soloturné med Andy Bell – och de som tycker att det är okej så länge Vince Clarke är andligt närvarande eller där som hologram likt Abba (vars renässans på 90-talet fick en rejäl skjuts av Erasures cover-ep Abba-esque). Vissa jämför den nya turnén med att Alison Moyet, Vince Clarkes vokalist i Yazoo, på egen hand uppträder med deras gemensamma låtar. Men då kallar hon sig inte Yazoo. Ett Erasure utan Vince Clarke är lika absurt som ett Pet Shop Boys utan den orörlige keyboardisten Chris Lowe.

Arrangörerna verkar ändå optimistiska. År 2027 har Erasure bokats till större scener än de uppträdde på under sin mest kreativa era. Trots att ena medlemmen saknas planerar de att för första gången fylla Globen – som Robyn, en betydligt mer omsusad stjärna, hade svårt att sälja ut tre kvällar i rad. Kanske skulle Erasure kunna bjuda in henne för att sjunga Always, som hon nyligen tolkade i brittisk radio. Då skulle i alla fall jag bli lite mer sugen på att gå.