Singapore visar vägen

SINGAPORE. Bland toppnyheterna i The Straits Times, Singapores ledande mediehus, under julhelgen återfinns bland annat – ett åtal mot en man som erkänt att han tagit droger tillsammans med en tidigare advokat – en kvinna som gripits efter att ha målat graffiti på Frälsningsarméns fastighet i Bukit Timah, en halvtimme från stadskärnan.

I Sverige skakades vi av nyheter om helt andra brott.

Storyn om Singapores ekonomiska framgångar är inte ny och jag har till och med skrivit om dem i en bok – Tillbaka till framgången (Timbro, 2023) – men succén är fascinerande och alltid föränderlig. I korthet går framgångsresan ut på att landets fader, Lee Kuan Yew (1923–2015), hade en vision om något helt annat än den opiumhåla den här önationen var på 1950-talet.

Det geografiska läget var och är fantastiskt för att dra fördel av fortsatta framgångar för global handel. Och visst har landet blivit en ”poster boy” för marknadsliberala framgångar där låga skatter, stor ekonomisk frihet och minimal korruption gjort landet till ett av de mest välbärgade i världen.

Många länder har därför mycket att lära av Singapore, dels hur man genom bra villkor skapar förutsättningar för ett framgångsrikt näringsliv, dels genom sitt sätt att attrahera rätt människor och rätt företag. Att vinna slaget om talangerna är viktigt, inte minst för en nation som helt saknar naturresurser.

Men man får inte slå sig till ro och vila på gamla lagrar. Förutsättningarna ändras och man måste agera och reagera när USA helt plötsligt får en handelsfientlig president eller när nya möjligheter uppstår då många tongivande så kallade family offices gärna lämnar Hongkong för att finna en ny hemvist på annan ort. Singapore lagar efter läge.

En annan del av framgången är den omvittnade känslan av gemenskap bland singaporianer. De är stolta över sina framgångar, vilket inte är så konstigt, men mer anmärkningsvärt är att landet har lyckats skapa ett annorlunda välfärdssystem där det finns en acceptans för ett system som oundvikligen leder till skillnader i välstånd. Ett framgångskoncept är sannolikt bostadspolitiken som syftar till att så många som möjligt ska äga sitt boende – ett ideologiskt vägval av regeringen och ett sätt att få alla att ta ansvar. Med subventioner kommer de en bit på vägen.

Pauline, 27 år, tjänar motsvarande 23 000 kronor i månaden i besöksnäringen och bor med sina föräldrar i ett klassiskt statligt kontrollerat lägenhetskomplex, men där föräldrarna äger boendet. För att ha en rimlig chans att få en egen lägenhet är den lättaste strategin att gifta sig och helst skaffa barn, men precis som i alla andra rika länder är de yngre mindre intresserade av sådant. Skatt på kondomer försöker kineserna sig på, men här är det snarare morötter som används för att få i gång barnafödandet. En sådan är boendet, att man som par får bidrag till köp av en första bostad. Om det lyckas återstår att se. Det man kan se är fler unga människor som promenerar vid floden i det välbärgade området Robertson Quay med barnvagn, fast kidsen lyser med sin frånvaro. I vagnarna sitter alltför ofta hundar och katter som ska ut på kvällspromenad. På dagtid vallas djuren av gästarbetande tjejer. Och de som rent faktiskt har en människounge i vagnen har inte sällan barnvagnar med installerade fläktar – praktiskt i vinterhettan.

Kapitalism, marknadsliberalism, paternalism, patriotism och nolltolerans mot brott och dåligt uppförande (som nedskräpning) – det är Singapore. Alla kanske inte gillar allt, men varenda gång jag är här slås jag av hur mycket vi har att lära.

Vän av ordning skulle säkert säga att Sverige har helt andra kulturella förutsättningar, att de mindre demokratiska inslagen i statsskicket här inte skulle vara önskvärda eller möjliga i Sverige. Så är det. Dödsstraff för narkotikabrott är främmande, och kraftiga böter om man förtär något på tunnelbanan kan säkert upplevas som alltför frihetsinskränkande. Dessutom skulle många av oss européer uppleva livet här som alltför tillrättalagt av föråldrade livsstilsnormer.

Men vad skulle egentligen hända om våra utanförskapsområden blev till bostadsrätter som de boende tar ansvar för, i stället för lätt laglösa och sunkiga hyresbostäder?

I Sverige har vi accepterat det mediokra med allt från gäng som beter sig illa i kollektivtrafiken och omfattande nedskräpning till brottsligheten inom vissa delar av den offentligt finansierade välfärden. Om man får böta 2 000 singaporedollar, cirka 15 000 svenska kronor, för nedskräpning på pendeltåget så blir det rent, och självklart plankas det inte. Singapore är ett levande bevis på att straff funkar i denna bemärkelse, alldeles oavsett vad vissa svenska kriminologer verkar ha fått för sig. Den registrerade brottsligheten är i det närmaste utraderad här på ön.

Singapore har nu gått om Sverige i de flesta ekonomiska parametrar utan att ha några av Mellanösterns eller Norges råvaror. De har gjort det med humankapital, och det är inte så att det bara är de rika som har vunnit på det hela. Medianinkomsten är motsvarande 40 000 kronor i månaden (och dessutom med betydligt lägre skatter). Tänk vilka möjligheter vi har om vi också vill attrahera rätt människor och företag med rätt villkor och inför nolltolerans (utan dödsstraff) mot all form av brottslighet. Drömma får man väl?