Katrine Kielos: Vad hjälper Nikes idé – när otryggheten finns kvar

Jag bor i en by på engelska landsbygden. Jag har bott där länge och den enda av mina vanor som de lokala engelsmännen fortfarande direkt reagerar på är att jag promenerar i timmar i naturen utan hund.

(Att promenera med hund är normalt, att göra det utan hund är misstänkt ”europeiskt”.)

Vad jag dock får höra mest är att jag går i den lilla skogen även efter mörkrets inbrott. Det är inte så att någon direkt oroar sig för mig. England är inte känt för vilda djur, prasslet i buskarna är generellt en förvirrad fasan eller en röd muntjak. Teoretiskt hade man kunnat snubbla på ett sovande får. Men lokalbefolkningen tycker nog mest att det är lite häxlikt – inte bara ”europeiskt” – att dyka upp ur trädens mörker i blå regnjacka med huva.

Fast jag är väl medveten om att jag inte hade kunnat röra mig så här fritt ifall jag bodde i staden.

Häromveckan stängde Nike ner landningsbanan på London City Airport för att ge Londons kvinnor en möjlighet att springa efter mörkrets inbrott. Klockorna har flyttats bakåt, mörkret faller redan vid 16.45 och de kvinnor som tycker om att jogga efter jobbet slutar i många fall knyta på sig de löparskor som Nike gärna vill sälja till dem.

Enligt det brittiska transportdepartementet undviker 63 procent av brittiska kvinnor att resa ensamma efter mörkrets inbrott, jämfört med 34 procent av männen. I Sverige visade en undersökning från SCB år 2024 att 27 procent av kvinnorna under det senaste året har avstått från att gå ut på kvällen av rädsla. Bland männen var motsvarande siffra 9 procent.

Och det går att förstå varför detta är ett kommersiellt problem för ett företag som Nike, den som vill sälja något till kvinnor gör nog rätt i att först ge dem en plats där de kan använda det. Alltså hyr Nike en landningsbana på London City Airport. Men sportskoföretaget är långt ifrån först med att upptäcka att kvinnors behov av trygghet också är en affärsmöjlighet.

När amerikanen Harry Gordon Selfridge öppnade sitt stora varuhus på Oxford Street i London 1909 fyllde han det med restauranger där kvinnor kunde äta ensamma utan att bli störda. Här fanns bibliotek, läsrum och mjuka fåtöljer där de kunde sluta ögonen. I stället för att behöva röra sig mellan olika affärer och riskera att bli trakasserade eller ifrågasatta för att de saknade manlig eskort fann kvinnor nu allt inom en och samma byggnad.

Selfridges tronar fortfarande på nummer 400 Oxford Street med sin monumentala fasad av vit portlandssten. För mig är den byggnaden alltid en påminnelse om hur kvinnan hade betydande konsumentmakt långt innan hon fick rösträtt. Detaljhandeln hade anledning att tänka kring kvinnors behov långt innan politikerna behövde göra det. Det syns fortfarande i stadsbilden.

Och man kan fundera på om något liknande nu håller på att hända i finansbranschen. Jag noterade häromdagen till exempel hur den amerikanska investmentbanken JP Morgans reklam vid London Bridge visar sovande lockiga barn och kvinnor som rör med slev i färgglada grytor. Jag säger inte att detta är bra marknadsföring. Jag säger bara att jag tror jag vet ungefär vilka siffror JP Morgan har i sina interna pm.

Mellan 2018 och 2023 ökade världens samlade finansiella förmögenhet med 43 procent, samtidigt som den förmögenhet som kontrolleras av kvinnor ökade med 51 procent, enligt konsultfirman McKinsey.

Vad beror det på? Jo, att kvinnor lever längre än män är ett relativt nytt historiskt fenomen. Nobelpristagaren i ekonomi Claudia Goldin har visat hur kvinnornas stora övertag i livslängd växte fram först under 1900-talet.

Nu håller det på att förändra vem som kontrollerar kapitalet.

Enligt en analys från 2025 av McKinsey, The new face of wealth: the rise of the female investor, är kvinnor i genomsnitt två år yngre än sina män och lever dessutom fem år längre. Enligt McKinseys prognoser innebär detta att kvinnor redan år 2030 kommer att kontrollera 47 procent av den investerbara finansiella förmögenheten bland rika privatpersoner i tolv europeiska länder, jämfört med 38 procent 2023.

Många män ur den stora efterkrigsgenerationen kommer att gå bort de närmaste åren. Deras pengar kommer att gå till änkor med många år kvar i livet och i många fall nästan utan relation till familjens kapitalrådgivare. Han har de senaste decennierna mest ringt till hennes snubbe. Hur många av dessa kvinnor kommer att byta bank?

Den som lever får se. Alltså kvinnorna.

Finansbranschen oroar sig med andra ord för vart kvinnorna ska flytta sina pengar samtidigt som kvinnorna själva fortfarande funderar över vart de vågar gå efter mörkrets inbrott. Det är en av dessa motsägelser: kvinnor har ökat sin ekonomiska makt på ett plan, samtidigt är deras ekonomiska möjligheter fortfarande begränsade av något så grundläggande som vilka gator de vågar gå på.

Den här frågan är otroligt mycket större än Nikes möjligheter att sälja löparskor. För om en del av befolkningen väljer bort vissa platser, tider och resvägar begränsar det vilka ekonomiska val som de kan göra generellt. Du väljer bort ett visst jobb för att resan dit känns otrygg, du går inte den där kvällskursen i bokföring om den slutar efter nio.

Ekonomen Girija Borker har undersökt detta fenomen vid University of Delhi i Indien. I en studie som accepterats för publicering i American Economic Review, en av världens mest prestigefyllda nationalekonomiska tidskrifter, visar hon att kvinnor är beredda att välja ett betydligt lägre rankat lärosäte för att få en tryggare resväg.

Så stora är problemen att kvinnliga studenter kan föredra ett college som hör till den sämre hälften framför ett som tillhör de 20 procent bästa, om resan dit känns tryggare.

Rädslan för trakasserier på gatorna kan alltså avgöra vilken utbildning en kvinna skaffar sig, vilket i förlängningen förstås kommer påverka hur mycket pengar hon kan tjäna.

Visst är det bra att företag som Nike och Selfridges visar att det finns pengar att hämta in på att skapa trygga platser för kvinnor. Och visst finns det en hel del att säga om att marknaden ibland har varit en bättre feminist än politiken just eftersom den i sin iver att sälja sportskor/damkläder/finansiella tjänster har sett vad resten av samhället blundat för. Men företagen kan trots allt mest skapa små öar av trygghet. Ekonomin behöver något mycket större: ett offentligt rum där kvinnor kan röra sig fritt. Sportskokapitalet ska liksom inte behöva hyra en flygplats för att kvinnor ska kunna ta en löprunda.

Några timmars trygghet på avspärrad plats.

Jag är väl medveten om vilken lyx det är att kunna gå i mörkret i min skog precis när jag känner för det.