Gisèle Pelicots memoarer – traumaberättelsens upprättelse
Lidande, överlevnad och upprättelse – dramaturgin i skildringar av personliga trauman är välbekant. Ändå fortsätter berättelserna om det personliga traumat att efterfrågas. Sara Martinsson läser bokaktuella Gisèle Pelicots memoarer En hyllning till livet – och påminns om traumaberättelsens starka dragningskraft.
Sara Martinsson är krönikör och skribent för EFN Boks sidor i Finansmagasinet. Sara är frilansjournalist och skriver regelbundet om musik, kultur och träning i Dagens Nyheter och Tidningen Vi. Hon är även författare och har bland annat skrivit boken Knäböj. Om kvinnor och styrketräning (2021) som nominerades till Augustpriset.
Sara Martinsson
Under 2025 proklamerades slutet på högkonjunkturen för det personliga traumat. Sedan kom Gisèle Pelicots memoarer. Nu pratar hela världen om En hyllning till livet (Albert Bonniers Förlag).
När Sommar i P1 i fjol lät meddela att man inför årets säsong valt att fokusera på ”folkbildning och livsglädje” fick den förändrade riktningen svenska kritiker att applådera. Målsättningen att lyfta fram en annan typ av innehåll tolkades som ett tecken på att den mediala högkonjunkturen för skildringar av personliga trauman till sist var över.
Inte ens ett år senare talar alla om Gisèle Pelicot, kvinnan som blev känd över hela världen när hon 2024 insisterade på en öppen rättegång i sitt eget våldtäktsmål. Hennes exmake hade då i tio års tid satt i system att droga och sälja henne som sexslav. Över 50 män dömdes till fleråriga fängelsestraff för våldtäkt och sexuella övergrepp. Gisèle Pelicot har i sin tur blivit en feministisk ikon och utnämnts till en av världens mest inflytelserika kvinnor av Financial Times.
Hennes memoarer En hyllning till livet omgärdades av den sortens hemlighetsmakeri som endast piskas upp kring litteraturvärldens verkliga prestigeprodukter. Boken kom ut samtidigt på 22 språk och kritikerna fick snabbläsa den på utgivningsdagen på grund av risken för läckor. När recensionerna väl kom var de övervägande positiva. ”En häpnadsväckande bok”, slog The Atlantic fast. Här i Sverige slog Borås Tidnings kritiker Mi Tyler till med betyget 5 av 5.
Det här är definitivt en bättre bok än genomsnittet i sin genre. Pelicot skriver, med hjälp av journalisten Judith Perrignon, ömsint och eftertänksamt. Hon tvekar inte att ta i det fruktansvärda hon utsatts för. Samtidigt vågar hon också skildra den starka kärleken hon trots allt har känt för sin make under de många år som föregick hans brott. Hon vill bevara den lyckan i sitt minne. Lyckan förstärker därmed sveket och gör berättelsen om hennes trauma, om möjligt, ännu mer drabbande.
Säljbarheten i det enskilda ödet består.
Som fenomen har traumaberättelsen en särskild kraft. I en samtid präglad av ett ständigt accelererande informationsflöde har historier om personliga trauman blivit ett effektivt sätt att nå igenom. Kulturkritikern Catherine Liu menar att traumaberättelsen skapar vad hon kallar en ”pseudointimitet”. Vi upplever den som delar med sig av något svårt som unikt autentiskt. Enligt sociologen Eva Illouz har överlevarens historia till och med blivit ett ideal i samtiden. Berättelsen om en individ som krossas men sedan återkommer starkare passar perfekt i en kultur där vi ständigt uppmuntras sträva efter att förbättra vårt eget jag.
En hyllning till livet slutar med att förövarna buras in och offret hittar kärleken igen i nye partnern Jean-Loup Agopian. På så vis blir den en tidstypisk övning i traumaberättelsens dramaturgi. När läsaren lägger ned boken är den brutna kvinnan lycklig igen. Och visst känner man beundran inför hennes motståndskraft och viljestyrka. Men framför allt ger Pelicots memoarer en påminnelse om att säljbarheten i det enskilda ödet består. Om hur lättflörtade vi är inför en historia om en verklig människas lidande och, sedermera, upprättelse. För låt oss vara ärliga, hon hade lika gärna kunnat skriva en riktigt usel bok. Den hade ändå blivit köpt och läst av miljoner.