Indrid Dunér: "Monopolet är det sanna idealet"

När Paris invaderade Sparta för att röva bort den vackra prinsessan Helena skulle man kunna tro att det handlade om kärlek. Men det gjorde det inte. Det handlade om avund och begär. Paris ville vara som Menelaos – en mäktig kung, omgiven av rikedom, ära och undersåtar. Helena var bara en del av paketet. Hon var inte målet, utan medlet: ett redskap för Paris i hans strävan att bli som den han avundades.

Så skulle åtminstone den fransk-amerikanske filosofen René Girard ha tolkat berättelsen. Genom sina studier av grekiska dramer, religiösa texter och romaner som Don Quijote och Madame Bovary menade han sig ha blottlagt den universella lag som styrt mänskligt handlande i alla tider. Han kallade den det mimetiska begäret – människans tendens att låna sina begär från andra, att imitera dem hon vill vara som. Vi begär inte ett objekt för dess egen skull, utan därför att någon annan begär det. Det mimetiska begäret är enligt René Girard källan till all mänsklig aktivitet, men också grunden till konflikt och kaos.

Från humaniora till Silicon Valley

René Girards teori stannar inte vid litteraturen. Den sträcker sig in i samhällets mest grundläggande strukturer – från religion till politik och ekonomi.

När flera människor begär samma sak föds rivalitet. Två personer som strävar efter samma mål blir motståndare, och konflikten kan snabbt sprida sig genom hela samhället. Begär och våld är oupplösligt förenade. René Girard såg religionens och kulturens uppgift som att tygla denna destruktiva kraft. Offerritualer, syndabockar och tabun fungerade, menade han, som ventiler för att kanalisera det mimetiska våldet och återställa ordningen.

Men René Girards idéer kom inte bara att påverka humanister och teologer. De fick också fäste i en helt annan miljö: Silicon Valley.

När René Girard undervisade vid Stanford University mellan 1981 och 1995 samlades en liten men hängiven krets av studenter kring honom. En av dem var Peter Thiel – framtida miljardär, investerare och medgrundare till Paypal – som kom att påverkas djupt av sin lärare. I Peter Thiels händer förvandlades René Girards antropologiska teori till något nytt: en marknadsfilosofi, en strategi för innovation, konkurrens och makt. Peter Thiel ansåg sig ha funnit ett sätt att transcendera det mimetiska begäret.

Konkurrens är för förlorare

I sin bok Zero to one (2014) – numera något av en klassiker i entreprenörskretsar – uppmanar Peter Thiel nyföretagare att undvika både konkurrens och kopiering. ”Konkurrens är för förlorare”, som han uttryckt det. Peter Thiel vänder sig mot affärsmodeller som bygger på gradvisa förbättringar och efterapning av redan framgångsrika idéer. Konkurrens leder enligt Peter Thiel inte till innovation, utan till urvattning och minskade vinster. Monopolet däremot – att ensam behärska sitt område – är idealet.

I Peter Thiels värld får teknologin en närmast messiansk betydelse, med apokalyptiska undertoner. Han varnar för att USA, och hela den västerländska civilisationen, riskerar att stagnera och falla om vi slutar skapa nytt. Att bara finjustera det gamla är inte nog. För att överleva måste vi våga uppfinna världen på nytt.

Peter Thiel och hans entreprenöriella vapendragare förkastar den klassiska marknadens tro på fri konkurrens. I stället predikar de en filosofi byggd på icke-konformism. René Girards tankar om mimetiskt begär har översatts till begrepp som network effects och copycat products. Den konträra hållningen – att tänka tvärtom och gå emot strömmen – har blivit en dygd: ”Kopiera inte andra. Ha ett unikt begär. Undvik konkurrens.”

Peter Thiel har berättat att fyra av de sex personer som grundade Paypal byggde bomber i högstadiet. ”Ingen av oss var normal”, säger han med viss stolthet. I Silicon Valley har det ovanliga fått status som ett tecken på utvaldhet. Excentrikern, gränsöverskridaren, geniet – den konträra entreprenören har blivit Silicon Valleys helgon: en som vägrar imitera, tänker annorlunda och vågar skapa nytt.

Monopolet som ideal

För Peter Thiel är monopolet det sanna idealet inte bara för vinstens skull, utan därför att den som äger sin marknad kan tänka långsiktigt. Monopolisten liknar hos honom en välvillig kung: befriad från konkurrensens hets kan han visa omtanke, både om sina anställda och om världen. I den fria marknadens kortsiktiga tävlan blir alla hänsynslösa. Bara den som vet att han kommer att dominera sin marknad i decennier, menar Peter Thiel, kan verkligen bry sig om framtiden.

Det är ett slags upplyst despotism i entreprenöriell och teknologisk form – en tro på att världen bäst styrs av de få som vet vad de gör. Peter Thiel, Elon Musk, Jeff Bezos och deras gelikar delar övertygelsen att den som lyckas gör det därför att han förtjänar det. Framgång är aldrig en slump. Men den världsbilden blir oroväckande när samma män också ger sig in i politiken. Idén om marknaden – där konkurrensen bör underordnas monopolets makt – blir kuslig när den appliceras på demokratin. Vad händer när drömmen om den starke entreprenören förvandlas till drömmen om den starke ledaren?

Innovation utan förflutet

I Zero to one skiljer Peter Thiel mellan två slags framsteg: det horisontella och det vertikala. Det horisontella innebär att kopiera och sprida det som redan fungerar – att ta en skrivmaskin och bygga hundra till. Det vertikala handlar däremot om att skapa något radikalt nytt – att ta skrivmaskinen och uppfinna datorn.

För Peter Thiel tycks verklig innovation kräva ett brott med det förflutna, en skapelse ur intet. Att skrivmaskinen i sig banade väg för datorn intresserar honom inte. I hans värld måste ny teknologi framstå som ett mirakel snarare än en utveckling; en uppfinning utan förebild, snarare än nästa steg i en kedja av förbättringar.

Det är en paradoxal blandning av René Girards kristna humanism och Silicon Valleys maktlogik. Där René Girard såg behovet av att imitera Kristus för att undkomma rivalitetens helvete, ser Peter Thiel en möjlighet att imitera Gud själv: att skapa nytt ur intet, att styra andras begär och forma världen efter sin egen vilja – som den yttersta entreprenören.