Fredrik Strage: Jag fyller boken med detaljer från mina östgötska tonår

Det är hösten 1985 och Ester har just börjat läsa kulturvetarlinjen i Uppsala. Hon har inga vänner, men en kväll på Norrlands nation träffar hon tre svartklädda tjejer som granskar henne med kajalkantade ögon. De börjar prata om The Smiths, som dj:n just spelat, och Ester vill inget hellre än bli en del av deras coola krets. Hon lär sig att det är ”bonnigt” att dricka öl och sitter snart i deras lägenhet med ett dammigt glas rödvin – omgiven av katterna Molok, Legion och Belsebubben.

”Tjejernas hår är stort och tuperat: karmosinrött, korpsvart, platinablont”, skriver Helena Dahlgren i sin skräcknovell Lucifers döttrar. ”Sotiga ögon, dockvita ansikten, läppstift mörkare än natten.” Jag ser dem framför mig, men deras ansikten tillhör tre gothtjejer som jag trånade efter i slutet av 80-talet. Och de sitter inte på Norrlands nation utan på Café Passagen i Linköping där svartrockarna (som man sade då) hängde när jag gick i gymnasiet. Tjejernas andra möte, då de diskuterar HP Lovecraft, sker inte på Carolina Rediviva utan på Linköpings bibliotek (som det såg ut innan det brann ner 1996). Och deras vindsvåning, där det utförs satanistiska ritualer, ligger inte på Svartbäcksgatan utan i en kåk med rosenbuskar där jag som Linköpingsbo var på efterfest 1989. Det är i alla fall så det ser ut i mitt huvud. Jag läser och förstår vad Helena Dahlgren skriver, men min hjärna projicerar alternativa bilder.

Läsare brukar visualisera texter på vitt skilda vis. Några får exakta filmer i huvudet där författarens alla detaljer framträder. Några fokuserar på handlingen och hör på sin höjd replikerna i huvudet. En minoritet saknar helt förmågan att skapa mentala bilder och ljud. Det kallas ”afantasi”. Fenomenet blev omtalat när Blake Ross, som skapade webbläsaren Firefox, skrev att han var ”mentalt blind” och som barn trodde att det var en metafor att ”räkna får” för att kunna somna.

På Reddit finns många trådar där läsare jämför sina inre visioner. En kvinna har frågat sin man vad en film heter – och beskrivit exakta scener – för att sedan inse att hon talar om en bok. En man har försökt bota sin frus afantasi med den hallucinogena drogen Ayahuasca. Många erkänner att de, likt mig, hittar på egna miljöer och ansikten. ”När jag var barn och läste Harry Potter spelade beskrivningarna av gotiska slott ingen roll”, skriver en bokmal. ”Allt utspelade sig på min grundskola i Florida. Josef K:s lägenhet i Processen var min fasters lägenhet. Raskolnikov bodde i radhuset där jag hyrde ett rum som student.”

Har överflödet av bilder i vår vardag gjort oss sämre på att visualisera saker på egen hand? Den utvecklingen har i så fall pågått länge. I sin klassiker Om konsten att läsa och skriva från 1985 frågar Olof Lagercrantz en flicka på tunnelbanan hur hon föreställer sig huvudpersonen i Charles Dickens David Copperfield, som hon sitter och läser. ”Jag vet hur han ser ut”, svarar hon och visar att det är en upplaga med bilder ur filmen.

Olof Lagercrantz berättar om en ung man i sin bekantskapskrets som ”ser ansiktena hos romanhjältar som blanka spadar”. Och ytterligare en vän som, varje gång en författare beskriver ett ansikte, antingen hoppar över beskrivningen ”eller försöker glömma den så fort som möjligt”.

Att vi kan ta oss liknande friheter med böcker är samtidigt ett av skälen till att läsning är så uppslukande. Olof Lagercrantz citerar Joseph Conrad som sagt att en författare bara skriver halva boken, ”andra hälften får läsaren ta hand om”.

Och när jag automatiskt fyller Lucifers döttrar med detaljer från mina östgötska tonår blir Esters kalla kårar mina: ”Jag känner det darra i mig, intill de allra mörkaste blodigaste hjärtrötterna.”