Henrik Mitelman: Vi måste skapa välståndet – innan vi njuter av det

Här i Florens finns mycket av det som gör Europa till en så attraktiv plats att leva på. Maten, kulturen, de vackra byggnaderna, människorna och det goda livet – la dolce vita. Men ett möte med en entreprenör, som driver företag i flera länder, blev en påminnelse om problemen. Hans kinesiska underleverantörer svarar blixtsnabbt på hans förfrågningar. Dessutom tar de betydligt mindre betalt än de europeiska för samma varor med samma kvalitet. Han var rejält bekymrad över utvecklingen. Ensam om denna slutsats är han som bekant inte.

Titta bara på Volkswagen. Enligt siffror som nyligen uppmärksammats i tysk press kostar personalen vid fabriken i Tyskland 74 euro i timmen. I Portugal är motsvarande kostnad 37 euro och i Kina 12 euro. Den tyska fabriken producerar 29 bilar per anställd och år, den kinesiska drygt 51.

Ännu mer uppseendeväckande är kostnaden per bil. I Tyskland uppgår den till 4 850 euro, i Portugal till 2 385 euro och i Kina till 1 078 euro. Skillnader i bilmodeller påverkar naturligtvis jämförelsen, men siffrorna illustrerar ändå problematiken.

Nu är lösningen helst inte att européer ska ha kinesiska löner och arbetsvillkor. Men allt måste finansieras och det kan bara göras genom produktivitet, att vi vinner genom att vi är mer innovativa och därmed jobbar smartare. Ju mer värde vi skapar per arbetad timme, desto högre löner och bättre offentlig välfärd har vi råd med.

Här har Europa en del att fundera över. Vi arbetar relativt få timmar, har en åldrande befolkning och brottas med regleringar som gör det svårt för företagare att växa. Samtidigt har många människor vant sig vid att staten kompenserar för bristande ambition och förmåga.

Franrike är det tydligaste exemplet, något som jag skrivit spaltmeter om i detta magasin. Landet har inte haft budgetöverskott sedan 1970-talet. Statsskulden närmar sig 120 procent av bnp och den politiska viljan att genomföra nödvändiga reformer förefaller begränsad. Italien har ännu större skulder, men här har regeringen åtminstone försökt skapa visst förtroende för statsfinanserna.

Nu talas det alltmer om en ny eurokris, kanske med Frankrike som katalysator. Helt nya är inte dessa tankar, men det är en nyttig påminnelse om att en sådan kan blossa upp inom en inte alltför avlägsen framtid, och denna gång handlar det inte om ett litet Grekland, utan om bjässen Frankrike som det största problembarnet. En del investerare tar denna risk på ett sådant allvar att de skyr europeiska börsen och bara köper USA.

Europeiska centralbanken kommer säkert att försöka underlätta vid en ny eurokris, men det finns gränser för hur länge och mycket en centralbank kan skydda stater som ständigt lånar till sin konsumtion. Till slut kan obligationsmarknaden möjligen tvinga fram de reformer som politikerna helst vill slippa, men då måste centralbanken backa och låta marknadens dom bli Frankrikes handlingsplan.

Det är inne i näringslivskretsar att döma ut Europa, lite som den italienska entreprenören jag nämner ovan. Vi har alla hört det där om att USA skapar AI, medan vi reglerar det, och så vidare och så vidare. Europa är inget förlorat projekt. Tvärtom. Här finns världsledande företag (om än inte i klass med USA:s i storlek), framgångsrika entreprenörer, välutbildade människor och politiska ledare som står upp för rättsstatens principer och lojalt sluter upp med Ukraina. Det är minsann värt något.

Men faktum kvarstår, vi halkar ständigt efter och något måste göras för att undvika en ny eurokris. Vi behöver konkurrera på lika villkor med exempelvis amerikanska företag.

Då måste vi också diskutera arbetstid, pensionsåldrar, skatter och villkoren för företagande. Det går inte att ständigt lova mer välfärd, kortare arbetstid och högre bidrag utan att samtidigt fundera över vem som ska betala.

Vi ska fortsätta att bejaka la dolce vita i Europa. Men vi måste nog börja med att skapa välståndet innan vi fördelar det.