Katrine Kielos: Bessents uttalande gör mig orolig

Man ska vara försiktig med män som vill skriva historia. Av alla mått som finns på risk i det finansiella systemet – VIX, Move-index och kreditspreadar som alltför snabbt börjar sära på sig – är en alltför handlingsinriktad man med historieböcker i bokhyllan (samt handen på landets finansiella spakar) en av de mer underskattade.

Betänk Kwasi Kwarteng. Han var brittisk finansminister i 38 dagar hösten 2022 under premiärminister Liz Truss. Kwasi Kwarteng hade en doktorsexamen i ekonomisk historia från Cambridge och hade bland annat skrivit boken War and gold: a five-hundred-year history of empires, adventures and debt. Financial Times recensent kallade den ”oerhört underhållande” när den kom ut 2014. Lika roligt var det dock inte när Kwasi Kwarteng blev finansminister ett drygt decennium senare och med en budget av stora ofinansierade skattesänkningar fick pundet att falla och de brittiska långräntorna att rusa. Bank of England tvingades intervenera. Regeringen avgå.

I dag är Kwasi Kwarteng ordförande för ett bitcoinbolag.

Vilket gör mig lite orolig för Scott Bessent.

”Vi går mot en stor omförhandling av den globala ekonomiska ordningen” sade USA:s finansminister Scott Bessent sommaren 2024. ”Jag vill vara en del av den” fortsatte han. ”Jag har studerat dessa saker.”

Få uttalanden jag har läst det senaste året har gjort mig mer betänksam angående världsekonomin än denna lilla öppning in i hur mannen, som just nu basar över världens största ekonomi, tänker.

Orden slapp ur Scott Bessent under en frågestund på tankesmedjan Manhattan Institute, drygt ett halvår innan han tillträdde sitt nuvarande jobb. Jag hade inte läst citatet förr. Jag hittade uttalandet via EFN:s makroreporter Joakim Rönnings porträtt av Scott Bessent som vi publicerade tidigare i veckan.

Scott Bessent beskrev på Manhattan Institute världen som stående inför ett unikt geopolitiskt ögonblick. Han syftade först och främst på Kinas nya position som stormakt. Kina hade växt sig starkt inom ett system byggt för och av amerikansk dominans. Han nämnde Bretton Woods-konferensen 1944, vilket förstås var försöket att bygga ett nytt internationellt ekonomiskt system efter andra världskriget med dollarn i centrum och nya institutioner som IMF och Världsbanken.

Problemet, enligt Scott Bessent, är att Kina har kunnat använda den nuvarande finansiella världsordningen för att växa sig rikt och mäktigt men samtidigt behållit en statsstyrd ekonomisk modell av stora subventioner och kontroll över viktiga leveranskedjor. Kina har så att säga fuskat. På USA:s bekostnad. Därför behövs en ny global ordning. Den biten kan Scott Bessent eventuellt ha rätt i. Problemet är ambitionen. Killen vill inte bara sitta vid konferensbordet på ett nytt Bretton Woods som han tror kan hända ”inom fyra år”. Han nämner även Versailleskonferensen 1919, alltså månaderna när första världskrigets segrarmakter samlades i Paris för att rita om Europas karta.

Det är en ganska stor historisk scen att placera sig själv på.

Kanske bör man därför inte, likt stora delar av marknaden, vara särskilt förvånad över hur Scott Bessent har dundrat fram de senaste månaderna. I somras gick USA tillsammans med Japan in på valutamarknaden och köpte yen – bland annat genom att sälja euro – för att stoppa den japanska valutans fall.

Interventionen var typisk för hur säkerhetspolitiken och finanspolitiken under Donald Trump har kollapsat in i varandra: ”Vi hjälper Japan för att de är våra kompisar och säljer på köpet lite euro, eftersom vi är småsura på Europa.”

När stigande amerikanska långräntor därefter började bli ett problem har Scott Bessent trappat upp återköpen av långa statsobligationer, senast till tre gånger den tidigare storleken. ”Den mest interventionistiske amerikanske finansministern på decennier” konstaterade Bloomberg. Varför inte bara låta obligationsmarknaden vara obligationsmarknaden? tyckte många andra bedömare.

Om obligationsmarknaden vill ha allt bättre betalt för att svälja den växande amerikanska statsskulden är det ju bara marknadens sätt att sätta press på politikerna att hålla igen – och kanske inte, som Donald Trump gjorde häromveckan, vallöfta en ”utdelning” på 5 000 dollar till varje vuxen amerikan om Republikanerna vinner mellanårsvalet.

(Ett löfte med en prislapp på omkring 1,2 biljoner dollar, enligt beräkningar från Reuters.)

Scott Bessents reaktion på blinkande varningsljus från obligationsmarknaden verkar i stället vara att försöka skruva ut glödlampan. Han tycker att obligationsmarknaden har drabbats av ”feber” och helt enkelt prissätter amerikansk skuld fel. Självförtroendet är det som sagt inget fel på.

Men du vill inte ha en alltför handlingsinriktad finansminister.

För tolv år sedan gjorde en grupp forskare vid Harvard och University of Virginia ett litet men berömt experiment. Deltagarna fick sitta ensamma i ett rum utan några distraktioner upp till 15 minuter. Detta tyckte en majoritet var jobbigt. I nästa vända gav forskarna dem därför möjligheten att ge sig själva en helt poänglös, men högst smärtsam, elstöt, i stället för att bara sitta där. Då valde 67 procent av männen elstöten, bland kvinnorna var motsvarande siffra 25 procent.

Många av oss väljer alltså att göra något dåligt och smärtsamt hellre än ingenting alls. Min poäng är att just dessa personer helst inte ska basa över finansdepartement. Och kanske definitivt inte i ”geopolitiskt känsliga ögonblick” som de – än värre – tror sig ”förstå” eftersom de likt Scott Bessent har undervisat i ekonomisk historia på Yale.

Ibland är det korrekta beslutet nämligen att vänta. Tolerera osäkerheten eller acceptera att en marknad kanske signalerar något man inte tycker om.

Världsordningar är dessutom inga positioner man kan gå in och ur. De består av sköra överenskommelser, institutioner, vanor och förväntningar som byggts upp under årtionden. Som Ed Conway konstaterar i slutet av sin bok The summit, om just Bretton Woods-konferensen 1944. Systemet blev en ekonomisk framgång ”mer trots, än på grund av, de detaljerade planerna som konstruerades på konferensen”.

Det som verkligen satte fart på Europas återuppbyggnad efter kriget var inte pengarna från den nybildade Internationella valutafonden, IMF, tillägger Ed Conway. Det var Marshallplanen.

Historien har en besvärlig vana att inte följa ritningen.

Därför ska man akta sig för dem som tror sig sitta inne med den.